När jag städar till de små i omplaceringen gör jag som så att jag ställer upp dörren in till marsvinens rum och sedan mockar jag ut med spade och skottkärra. Ganska smidigt och går fort även om det ryker med en hel del rent spån med det skitiga.

Idag tyckte Tzatziki och Marshmallow att de behövde lite extra motion så medan jag mockade passade killarna på att tassa ut ur sitt rum och runt i sadelkammaren. De undersökte skottkärran, spånsäcken, sopborsten...och till slut hittade de tjejernas rum. Där blev det fart på dem. Visst har jag sett marsvin springa och skutta förr men den hastigheten som, framförallt Tzatzi höll idag gjorde mig lite imponerad. Han sprang i full fart mellan sitt rum och tjejernas rum. Hoppade elegant upp för den decimeterhöga kanten från dörren. Bort och flirta, upp över kanten, full galopp in i sitt rum, upp på hustaken ett efter ett...och så höll han på ivrigt kuttrandes.

Marshmallow  nöjde sig med att tassa runt och markera revir lite här och var och undersöka golvytan i lugn och ro. Båda var lite besvikna när jag var klar och sjasade hem dem igen. Besvikelsen gick dock över så snart de hittade högarna med maskrosblad jag placerat ut lite här och var.

Tjejerna var betydligt lugnare och tyckte inte alls det var nödvändigt at lämna rummet under städningen. Tvärtom var det intressant att hålla koll så jag gjorde ett ordentligt jobb!

När jag ser mina små busa och fara runt så tar det emot att omplacera dem måste jag erkänna...Jag VET att de allra flesat bara vill sina djur väl och att de kommer tas om hand på nästa sätt. Men alltför många marsvin hamnar stillasittandes i små burar. Även om man plockar ut dem en sväng varje dag så känns tanken på att de skall leva ett helt liv på en yta av 50*100cm sorglig.

Kanske skall jag egentigen inte alls ha omplacering utan istället starta ett pensionärshem för gamla skruttar som folk tröttnat på. Såna som får gå här och "skrota" så länge de mår bra.

Nya bilder på de små! Alla här under letar nya hem...tror jag.

Tzatziki flirtar med tjejerna.

Pomperipossa och Sniff (som jag snabbt döpt min nya virvelflicka till)

Sniff

Pomperipossa

Pomperipossa, Annie och Sniff

Jag fick ett önskemål om bilder på marsvinsrummen MED marsvin i, så här kommer det.

Jag tycker att barn och djur borde vara en fantastisk kombination. Själv har jag alltid haft djur omkring mig, ända sedan jag föddes och jag tror det lärt mig en del om empati och ansvarstagande. Framförallt för att det i min familj alltid varit självklart att man tar hand om de djur man har. Det går inte att tröttna och byta ut dem. De är levande, tänkande, kännande individer som man ger ett så bra liv man kan. Man pysslar med dem när de lever och man sörjer dem när de dör.

Om jag någonsin får för mig att skaffa barn känns det som en självklarhet att barnet skall ha djur. Men inte egna djur. Ett barn kan inte och skall inte få ta hela ansvaret för en levande varelse. Sedan jag började med marsvin hör jag alltför många föräldrar skylla missskötta djur på sina barns misstag och lathet. Och finns det något som gör mig argare än människor som missköter sina djur så är det människor som missköter sina djur och skyller ifrån sig!

Jag har hört mammor som berättar att marsvinets klor är så långa att det knappt tar sig fram för att barnet varken velat pyssla med sitt djur eller sälja det till någon som vill...det är ju barnets djur, inte kan man göra honom/henne ledsen genom att ge bort hans/ hennes marsvin...även om marsvinet blir grovt misskött och ungen i själva verket kunde få lära sig ett och annat om ansvar genom att bli av med djur som inte sköts!

Idag flyttade det in en ny liten marsvinsflicka i omplaceringen. Hennes matte ringde och berättade att hon var så svår! Hon sprang hela tiden och hackade tänder. När vi pratade vidare kröp det fram att marsvinet bodde ute och att familjen aldrig ens tänkt tanken på att bara klappa i buren eller mata från handen. Nej marsvinet skulle bara acceptera att helt lugnt bli upplyft när barnen någon gång fick för sig att lyfta på det. Däremot hade de valt att inte ha något gömställe för marsvinet...för de kunde göra dem mer rädda. (tack djuraffären för alla "goda" råd!) När jag föreslog sätt att få marsvinet tamt hörde jag hur hon började skruva på sig. Det var ju barnens marsvin, inte hennes och de orkar/vill/kan inte hålla på så mycket...

Men om jag hade ett tamt marsvin till salu ville de gärna byta till sig det istället!

...Nej de fick inget marsvin hos mig. Däremot fick de lämna av en liten virveltjej. Jossan tog emot henne medan jag var på jobbet och när jag kom hem gick jag ut till omplaceringen för att träffa det helvilda fradgatuggande lilla monstret. I ena rummet bland de andra honorna satt en vit liten virveltjej och kikade blygt på mig. Hon satt kvar medan jag klev in och pratade med henne. Visst sprang hon undan en bit när jag skulle lyfta upp henne men så snart hon kom upp i famnen satt hon helt lugnt och kikade sig omkring medan jag klappade henne. Hon hackade varken tänder emot mig ellerd e andra tjejerna och var långt ifrån den räddaste/vildaste dam jag träffat på.

Jag tycker det är sorgligt när djur blir slit och slängvaror. Inte bara för djurens del utan också för barnens. Vad lär man barnen när det är helt okej att tröttna på sitt djur efter en månad? När de inte behöver ta hand om djuret utan tillåts lämna det ensamt i en skitig bur?

Ansvar? Empati?

Eller lär vi dem att allt och alla är utbytbara och att man inte behöver anstränga sig för något. Tröttnar man på ett åtagande är det bara att lämna och gå vidare till något nytt. Idag läste jag en annons om en 15 veckors hundvalp som skulle säljas...för att barnen var rädda för den...sorgligt är vad det är...

Ikväll flyttade Sunny till ett nytt hem. Hon skall få bli sambo med en äldre hona som var deprimerad efter att ha förlorat sin vän. Familjen som köpte henne verkade väldigt måna om sin marsvinstjej och jag tror Sunny kommer få det riktigt bra!

Kvar har jag nu bara två par. Annie och Pomperipossa i den ena buren (eller rum är det väl snarare de bor i) och Marshmallow och Tzatziki i den andra. Mycket yta för få marsvin och riktigt skönt med tanke på att jag inte behöver springa och städa hela tiden. Dessutom får jag mer tid över för varje individ och alla kan få gå ut i uteinhägnaden varje dag.  Så fort jag får ett marsvinsrum ledigt så skall hela min flock få flytta ut och bo i sadelkammaren under sommaren. Där får de både lite större och närmare till rastgården.

(Söta Annie)

Idag har alla omplacerinsgmarsvin varit ute i stora inhägnaden hela dagen.

Jag har upptäckt att hundbäddar i plast blir utmärkta marsvinshus som rymmer en hel liten flock när de är ute. Mycket uppskattat av de små.

Jag hoppas jag har hittat ett nytt hem åt Annie. En familj som vill ha sällskap åt sin äldre hona som nyligen blivit ensam kommer eventuellt ut och kikar på henne i veckan. Håller tummarna för att allt är så bra som det låter.

Ja det var ett  tag sedan sist. Dagarna går i rasande fart här hemma. Jobbet tar upp hela dagarna och kvällarna ägnas åt de små samt hästar och hundar och allt möjligt utom datorn. På marsvinsfronten är det lugna gatan för det mesta.Inga har tillkommit och inga har åkt men skall jag avra ärlig så har jag varit lite dålig på att annonsera också. Får ta tag i det någon dag snart...men det gör inte så mycket om de hänger kvar ett tag de små. De mumsar gräs och har det fint.

I helgen har vi äntligen fått ordning på stora uteburen på 10kvm. Nu är den säkrad med rejält tak överallt. Härligt att kunna släppa ut småttingarna varje dag framöver.

I Lördags hade jag dock en spännande kväll med mina egna små. Eftersom uteburen ännu ej var klar bestämde jag mig för att sätta dem alla fem i tillfälliga uteburar för att beta. På kvällen skulle jag plocka in dem alla i reseburen för hemfärd och det går fint tills jag lyfter upp VildVittra. Som namnet antyder är hon en vilding. Djuraffärsmarsvin som hon är i grunden så är hon lättskrämd och tycker att mönniskor mest är ett nödvändigt ont på (i) vägen till maten.

Nåväl. Lilla damen tar ett elegant skutt ur min famn (jag satt ned så ingen skada skedd där) och rejsar iväg in i grönsakslandet under ett gäng rabarber med stora blad. Jag hiner tänka att SHIT hon försvinner och kastar mig på backen för att kunna se henne medan jag ringer på förstärkning. Efter en stund är vi  fem personer som försöker lokalisera lilldamen. Hon skyndar sig såklart från det bekväma grönsakslandet ned för en slänt och in i ett taggigt buskage där marken är täckt av brännässlor!

En liten dam försvinner snabbt så det finns varken tid att gå in och hämta tjockare byxor eller handskar innan jag dyker ned i nässlorna (AJ!). Två personer kryper i nässlorna medan tre andra står och håller utkik och tillslut klyckasjag få tag i henne genom att lägga mig platt på backen och åla in under en sten där hon gömmer sig. Hon blev ordneltigt uppskrämd- såklart (!) men helt oskadd tack och lov!..värre var det med oss tvåbenta...

I fortsättningen är det helt och hållet stora uteburen som gäller. Tryggt och fint för alla inblandade.

Damen till vänster på bild:

I veckan flyttade Sockervadd och Bruno till nytt hem. Besöket tog lång tid och jag tror (som vanligt) att det kommer bli riktigt bra för dem.

I veckan tillkom också en liten tjej. Sunny som flyttade från mig i Februari kom tillbaka efter att henens komnpis tyvärr dött. Hon bor nu tillsammans med Annie och Pomperipossa och vill såklart ah ett alldeles eget hem hon också! Sunny är en tjej som är mycket lätt att bli förälskad i. Liten Teddyfröken är hon mes stooora ögon och ett vänligt sätt (liksom de flesta marsvin).

Sunny kan flytta med antingen Annie eller Pomperipossa, eller själv om det nya hemmet har en kompis som väntar på henne.

Igår tog jag itu med att stortäda hos marsvinen och passade även på att riva bort en avdelare som suttit i killarnas bur. Nu har jag bara två burar åt marsvinen men de är STORA. 2m*1,5 m har 2 respektive 3 marsvin att springa runt på. Eftersom jag själv fått mycket att göra med jobbet på sista tiden så minskar jag ned ordentligt på antalet marsvin och kommer utöver mina egna endast ha plats för 2-3 st i omplaceringen.

Det känns trist att behöva skicka folk vidare med sina marsvin och ställa andra i kö men jag mpåste hinna med också, alla marsvin måste få sitt och det tar lite tid varje dag. De som bor här idag bor såklart kvar tills de hittat permanenta hem men sedan blir det långsam intagning.

I Fredags när jag precis skulle åka iväg till Stockholm med häst och kamera för att ägna hela helgen åt en PRE träff (för de som inte är invigda så är PRE = Pura Raza Espanola, en hästras jag föder upp) så fick jag två mail som innehöll rop på hjälp och en länk till DEN HÄR artikeln.

Någon har valt att låta sina marsvin para sig, för det är som vi alla vet vansinnigt gulligt med små marsvinsungar...problemet är bara att marsvinshonor med marsvinshanar blir ännu fler marsvin och efter ett tag så står man där med många smågrisar som skall ha sitt varje dag.

Den vettiga människan avlar inte hejvilt över huvud taget och den halvvettiga människan inser åtminstonne att denne är orsak till antalet marsvin och ser till att ordna nya hem åt dem alla om situationen har blivit ohållbar. Osympatiska idioter väljer istället att stoppa alla marsvin i en svart sopsäck och bära ut dem i skogen!

Varför???

Jag förstår inte alls. Jag kan nästan tro på att någon mindre begåvad kan komma på idén att släppa ut marsvinen i det fria. Om inte annat så kan de kanske inbilla sig att marsvinen lever gott där ute i skogen. Även om verkligeten snarare är att marsvin som släpps ut i det fria går en plågsam död till mötes.

Om man nu vill släppa ut sina marsvin, varför dumpa dem i en säck där de inte ens har en chans? Vill man att de skall dö?

Om man vill ha livet av sina marsvin, varför dumpa dem i en säck? Vill man gärna ge dem en lång och plågsam död? Har marsvinen gjort något riktigt hemskt emot den här människan så att han/hon vill plåga dem onödigt länge? Så svårt är det inte att ha ihjäl ett marsvin om man verkligen vill. Även om man är en idiot och inte väljer den humana sättet- veterinären.

Jag förstår inte alls...

Hur som helst så erbjöd jag mig naturligtvis att ta hand om dem om ingen som kunde ge dem ett permanent hem dök upp. Dock var jag ganska säker på att flera skulle höra av sig. Folk vill gärna hjälpa till och rädda bara de vet vart de skall vända sig. Och mycket riktigt, många hörde av sig och ville hjälpa marsvinen!

Hur arg och ledsen jag än blev av att läsa artikeln och över en del människors brist på empati så måste jag ändå till största delen känna glädje. För förutom att jag fick flera mail om marsvinen från folk som verkligen brydde sig och erbjöd sig att hämta upp dem åt mig så finns det även andra människor som genast slänger sig på luren och vill hjälpa...och det ger lite hopp...tycker jag.

Dagarna rullar på och på marsvinsfronten händer det inte mycket alls. Alla smågrisar njuter av maskrosblad och gräs varje dag inomhus och väntar på att stora ute-inhägnaden skall vara färdig så de får gå ut och sola sig några timmar varje dag. Det har varit tyst kring marsvin en längre tid och jag undrar om det är semestertider som närmar sig och gör att de flesta avstår från att skaffa sig nya djur just nu? Igår fotade jag Simsala och Nikita i marsvinsstudion.