Gollum har ringorm... igen, eller fortfarande. Jag har behandlat honom men antagligen städade jag inte tillräckligt ordentligt i deras rum så skiten kom tillbaka. Han tycks inte vara påverkad alls men ringarna i huden har han och det blir så väldigt tydligt när det är en skinny som är drabbad! Som tur är har han inte varit i kontakt med någon annan än Morgan (som inte haft symptom).

Så. Idag flyttade Gollum & Morgan in i gästrummet medan deras rum saneras. De fick en tillfällig bur som egentligen är en träram. 1*1 m stor och med ca:15 cm höga kanter passade den perfekt som tillfällig bostad. Jag experimenterar och låter dem gå på fleece för att inte kanten skall blå så låg att de hoppar ut. (i deras eget rum är det okej med en vända på golvet ibland men gästrummet med nytt trägolv får gärna vara kissfritt ett tag till). Deras mysrullar åkte in i maskinen och alla trähus och rör åkte ut. Istället har de fått ytterst enkla hus i kartong, men ingen av dem tycks klaga.

Jag har tömt jätteburarna på spån och dammsugit allt i marsvinsrummet. Nästa steg är att tvätta golv, väggar o tak med virkon. Så skoj! Efter det väntar 5 veckors medicinering av killarna och är det inte borta sen vet jag ärligt talat inte vad jag skall hitta på!

Nåväl. Här kommer lite bilder på när pojkarna flyttar in:

(Hölådan var poppis direkt!)

Efter en stunds fotografering lade jag bokstavligt talat lock på lölådan och det var det sista jag såg av dem båda... Ett stort hus fyllt med hö och broccoli... vem skulle nånsin behöva gå ut igen liksom.

En rolig nyhet är att jag fått en första rapport från Alberts nya hem där han snabbt blivit poppis!

En tråkig nyhet fick jag från Annies familj... Ni kanske minns Annie? Marsvinsdamen med de fruktansvärda klorna.

( HÄR kan ni läsa om när hon kom hit) Annie flyttade för ett och ett halvt år sen och fick ett toppenbra hem i en väldigt kärleksfull familj. Nu är hon riktigt sjuk och hennes familj gör allt de kan för att få henne frisk igen. Så, jag hoppas och håller alla tummar och tår för att det går vägen för dem. Gör det ni också!

Det har stått still i omplaceringen länge nu men igår flyttade Albert vidare. Han kommer bo hos en familj med tre barn och stor djurvana. Där får han tillgång till hela nedervåningen i huset och kommer verkligen få vara en del av familjen. Precis som han förtjänar! Det känns riktigt skönt och jag hoppas såklart att de skall trivas med varann allihop.

Så, nu är det bara Bruno och Frej kvar. De hade en intressent alldeles nyligen men när jag berättade att jag gärna ville träffa barnet som var den tilltänkta ägaren så införskaffades istället två andra marsvin. Det där tycker jag är lite märkligt. En del kan vara väldigt intresserade av marsvin härifrån åt sina barn ända tills jag berättar att jag gärna ser att barnet kommer med ut för att hälsa på. För mig är det helt självklart! Jag vill se att all information jag har att ge går in och jag vill se hur barnet hanterar djuren men en del tycker det är väldigt krångligt och drar istället vidare. Somliga vill helst få köpa marsvinen via mail och mest hämta upp dem på två röda.

Hos mig går det inte på två minuter att köpa marsvin. Man börjar med att ringa eller maila och berätta hur man tänkt sig ett liv med marsvin. Varför vill man ha marsvin, hur kommer dom bo, har man tidigare erfarenhet osv. Sen , om allt känns bra för båda parter, är man välkommen att hälsa på. Ett besök är inte detsamma som att ett marsvin följer med hem men allra oftast blir det såklart så! Väl på plats pratar vi igenom allt vad det innebär att ha marsvin, man får gärna ställa hundra frågor och lära känna sina nya små familjemedlemmar.

Sen till sist, om marsvin och människor fattar tycke för varann så skriver vi kontrakt där det bland annat står att marsvinen inte skall avlas på och inte säljas vidare. Sen får man ett par marsvin, en kasse hö och ett informationsblad med sig hem...

... och jag är inte klar än. När man väl kommit hem och bekantat sig med sina nya små vill jag gärna höra hur det gått. De allra flesta hör av sig själva och berättar hur livet blivit med de nya familjemedlemmarna, till andra mailar jag och frågar efter ett tag. Och får man problem av något slag vill jag alltid att man kontaktar mig. Inga frågor är dumma! Man kan ringa när som helst och fråga allt från "Hur ofta skulle vi bada marsvinen?" till

"Kan marsvin äta sparris?"

När jag skrev i bloggen om att jag måste omplacera mina egna marsvin fick jag nästan genast svar från en tjej som var intresserad av att höra mer om mina tjejer. Hon verkar jättebra på alla sätt och vis och en människa jag mer än gärna omplacerar marsvin till. MEN ju mer vi pratade desto ondare fick jag i magen och snart kände jag mig som ett ledset litet barn vars föräldrar tvingar henne att ge bort sina husdjur. Jag kände hur jag var minuter från att stampa med foten i backen, tjura och säga "nej! ni får inte".

Meddelade sambon att det här går inte. Vi kan inte sälja alla små! Samtidigt vet jag att de inte kan följa med. Så. Efter mycket om och men kom jag på att jag kan lämna ut dem på foder! Jag har ett fint ungsto jag kommer låna ut ett par år när vi åker så varför inte göra samma sak och låna ut marsvinen?

På så sätt har jag full koll på vad som händer med dem samtidigt som fodervärden alltid vet att han/hon kan lämna tillbaka dem om ngt i livssituationen ändras. Jag räknar såklart med att foderhemmet blir livslångt men det känns ändå hundra gånger bättre att låna ut dem snarare än att sälja!

Så. mina små letar efter någon som vill ta dem på foder (kanske har jag redan hittat en person för några av dem). Hus, mysrullar etc följer med och jag tar inget betalt för dem. Men i utbyte vill jag ha regelbunden kontakt med de nya ägarna och de som är intresserade kan räkna med att bli grundligt förhörda om sina planer för småttingarna!

Om någon råkar vara intresserad av att bli fodervärd så ser ni alla mina små under "våra egna marsvin" på hemsidan: www.colina.se/marsvin 

Nu är det officiellt. I höst flyttar jag, sambon och hundarna till Berlin på heltid.

Till en början var jag bestämt övertygad om att marsvinen skulle med. Såklart! De tillhör ju familjen... Men dels kommer vi resa en hel del och iom att vi inte känner några än i Berlin blir det svårt att hitta djurvakt. Och: på den senaste tiden har min sambos allergi försämrats... mycket. (Han är allergisk mot både häst, hund och marsvin, alla djur jag har!). Som vi bor idag är det under kontroll. Vi har 7 rok tillgodo och marsvinen har ett helt eget rum där sambon sällan behöver vistas. Hö och spån förvarar jag dessutom i en garderob i rummet- ännu längre från resten av huset. MEN när vi flytar flyttar vi till 2 rok. Det kommer bli så gott som omöjligt att hålla allergikern från marsvinen och vice versa och eftersom sambon gått från att inte alls behöva sin medicin till att ta medicin 4-6 ggr/dag och vakna upp med andnöd på nätterna... så känner jag att jag inte riktigt kan rättfärdiga att ta med fler djur än 100kg hund. Dessutom är jag såklart orolig att det förvärras så mycket att han inte ens klarar av hundarna till slut... och då blir vi plötsligt särbos efter 10 år ihop.

Så. Det är med tungt hjärna vi kommit fram till att småtttingarna behöver nya hem. Jag vet inte alls hur det ska gå till. Med tanke på hur svårt jag tycker det är att släppa iväg en del marsvin som  kommit för att omplaceras känns det nästan omöjligt att hitta tillräckligt bra hem till mina egna!

Det måste vara hos någon som behåller dem livet ut. Som låter dem vara en del av familjen, Som ger dem stooor springyta (inga gallerburar mao), som håller dem ihop med andra- självklart- ,som tar dem till veterinär vid minsta tecken på sjukdom, som pratar med dem en stund varje dag, som ger dem allt det där jag lovat ge dem och gett dem hittills.

Jag vet inte riktigt hur och var jag hittar det/de hemmen. Vet ni?

att killarna mitt  tidigare inlägg blivit/kommer bli uppplockade!

Det finns många marsvoinsspioner på nätet och framförallt blocket: Tack för det!

Idag skulle jag gärna vilja att någon i närheten av Malmö med en stor bur, schampo och en klotång köpte de HÄR marsvinen

 Det skulle göra mig och två marsvin glada...

(Gammal bild på Nikita som mumsar kligröt)

 Han är så fotogeniskt på något vis... och så medgörlig. Han är inte alls bekymrad av att få agera modell utan tycks tvärtom mest uppskatta "betalningen" efteråt. (Igår bestod den av gul paprika och mandarin). De pälsade marsvinen är måttligt roade av att modella så de får mest nöja sig med att betrakta oss på behörigt avstånd från sina hus.

Marsvinen har inga stora planer för 2012 än. Gollum & MarsvinetMorgan skall få en vattenflaska så jag slipper springa med vattenskålar som de skitar ner jämt och ständigt. Tjejerna har fått ett halmbo som de absolut älskar. Albert har äntligen upptäckt sin pall som han haft i en månad minst och nu är den favoritplatsen och Frej förstår sig inte alls på polaren Bruno som glatt kommer fram och tar emot mat från de tvåbenta monstret som matar dem varje dag...Han är övertygad om att jag göder dem för att så småningom flå och äta upp dem. Det tycks inte ha någon betydelse att jag bedyrar att det aldrig kommer hända... jag är ju vegetarian. Han ogillar mig skarpt ändå.

Idag har det blivit mycket pyssel med de små. Först gjorde jag en storstädning av alla marsvinsbon (o kaninbo!) , klippte klor på hela gänget, kikade i öron och klippte bort lite långa rumphår (på Chili mest), slipade tänder på MarsvinetMorgan, fotograferade alla som skall omplaceras och gav så slutligen Gollum ett bad.

Jag har idag kommit fram till att det är f-n så mycket svårare att fotografera kanin, hur tam den än må vara, än att fotografera marsvin!

Herr Albert fick jag bara den här bilden på... men söt är han hur som helst! Han har haft ett par spekulanter men båda har velat hålla honom i bur större delen av dagen och som jag skrivit tidigare... kaniner i bur ger mig klaustrofobi så än är han kvar.

Bruno blev så här fin på bild:

Och Frej såhär:

Jag kan inte förstå varför dessa bott här över ett år! Vissa marsvin (gärna ljusa virvlar) får massor av intressenter på en gång men de här verkar totalt ointressanta. Undrar om det är det faktum att båda är bruna? Känns det kanske tråkigt? Att de är sträva i pälsen?

Avslutningsvis tog jag några bilder på Gollum som torkade medan han mumsade sallad. Jga gillar verkligen Gollum och tycker han är fantastiskt söt... men jag kan ju hålla med till viss del att han ser lite... liiiite ut som ett naturens missfoster.

"Sallad? Vem sa nåt om sallad?"

"Hallå! Ge hit!"

"Ah! That´s the stuff!"