Jag läste lite på ett marsvinsforum häromdagen och hittade en tråd om en person som förlorat sin ena 7 åriga hona. Den andra var nu ensam och började visa tecken på depression. Familjen var inte sugen på ett nytt marsvin och det funderades på om marsvinet kunde gå själv "för hur lång tid kan hon ha kvar" (?) eller om hon ev. skulle omplaceras. 

Frågan förvånar mig inte. Jag vet att det är ganska vanligt att gamla marsvin blir ensamma eller säljs när kompisen dör. Att skaffa en unge känns som ett långt ansvarstagande som många inte vill ta på sig och de allra flesta tänker aldrig tanken på att låna eller köpe ett äldre marsvin som sällskap.

Det som dock förvånade mig var det första svaret trådskaparen fick.

H*n hävdade att marsvinet gott kunde leva själv sista delen av sitt liv. Bara familjen pysslade mycket med det skulle det gå fint. Och visst kan jag hålla med till viss del. När jag var liten hade jag en hona som levde ensam sina sista år då hennes båda döttrar dött. Hon hade öppen bur och sprang runt i hela huset. Snodde morötter från våra hundar och vår minigris och sprang oss till mötes när vi skakade på potatisskalaren (morotsskalaren i hennes fall). Hon tycktes inte lida... tyckte jag inte då. Hon åt också hö, för det mesta, Gott&Blandat från mataffären och någon grönsak ibland. Men idag, när jag har sett vilket utbyte marsvin har av varandra så kan jag inte för mitt liv förstå hur man kan vilja hålla ett så socialt djur ensamt?

Jag vet att det kan bli svårt när ett gammalt marsvin plötsligt blir själv i buren men det finns massor av lösningar! Att låna in ett äldre marsvin som sällskap brukar inte vara svårt! Många uppfödare lånar gärna ut avelshonor som gjort sitt. Att köpa ett äldre marsvin är såklart också ett alternativ och slutligen om inget annat känns lockande... så går det alltid att omplacera.

H*n som svarade i tråden hävdade att det skulle var MYCKET traumatiskt för ett äldre marsvin att bli omplacerat... Hm... Jag som då både tagit emot och omplacerat flera gamlingar vill påstå att det är rent skitsnack. Mina gamlingar har snabbt funnit sig i sina nya hem och flockar. Även de som aldrig tidigare sett ett annat marsvin har uppskattat sitt nya sällskap!

Så. Vad vill jag med det här? Jag vill påminna om att ett gammalt marsvin fortfarande är ett marsvin med allt vad det innebär. Mitt äldsta marsvin blev nio år och var fräsch och pigg in i det sista. En 6-7åring kan alltså ha två-tre år kvar att leva! Det är många dagar i ensamhet...

Finaste älskade PimPim till vänster (ihop med Twicie och Nikita) . Hon kom hit som "penionär" efter att ha levt ensam på en balkong. Hon fick en egen flock de sista två åren av sitt liv och stormtrivdes. Hon gick bort för snart ett halvår sen och det gör fortfarande ont i hjärtat varje gång jag tänker på henne.

Gollum har ringorm... igen, eller fortfarande. Jag har behandlat honom men antagligen städade jag inte tillräckligt ordentligt i deras rum så skiten kom tillbaka. Han tycks inte vara påverkad alls men ringarna i huden har han och det blir så väldigt tydligt när det är en skinny som är drabbad! Som tur är har han inte varit i kontakt med någon annan än Morgan (som inte haft symptom).

Så. Idag flyttade Gollum & Morgan in i gästrummet medan deras rum saneras. De fick en tillfällig bur som egentligen är en träram. 1*1 m stor och med ca:15 cm höga kanter passade den perfekt som tillfällig bostad. Jag experimenterar och låter dem gå på fleece för att inte kanten skall blå så låg att de hoppar ut. (i deras eget rum är det okej med en vända på golvet ibland men gästrummet med nytt trägolv får gärna vara kissfritt ett tag till). Deras mysrullar åkte in i maskinen och alla trähus och rör åkte ut. Istället har de fått ytterst enkla hus i kartong, men ingen av dem tycks klaga.

Jag har tömt jätteburarna på spån och dammsugit allt i marsvinsrummet. Nästa steg är att tvätta golv, väggar o tak med virkon. Så skoj! Efter det väntar 5 veckors medicinering av killarna och är det inte borta sen vet jag ärligt talat inte vad jag skall hitta på!

Nåväl. Här kommer lite bilder på när pojkarna flyttar in:

(Hölådan var poppis direkt!)

Efter en stunds fotografering lade jag bokstavligt talat lock på lölådan och det var det sista jag såg av dem båda... Ett stort hus fyllt med hö och broccoli... vem skulle nånsin behöva gå ut igen liksom.

En rolig nyhet är att jag fått en första rapport från Alberts nya hem där han snabbt blivit poppis!

En tråkig nyhet fick jag från Annies familj... Ni kanske minns Annie? Marsvinsdamen med de fruktansvärda klorna.

( HÄR kan ni läsa om när hon kom hit) Annie flyttade för ett och ett halvt år sen och fick ett toppenbra hem i en väldigt kärleksfull familj. Nu är hon riktigt sjuk och hennes familj gör allt de kan för att få henne frisk igen. Så, jag hoppas och håller alla tummar och tår för att det går vägen för dem. Gör det ni också!

Det har stått still i omplaceringen länge nu men igår flyttade Albert vidare. Han kommer bo hos en familj med tre barn och stor djurvana. Där får han tillgång till hela nedervåningen i huset och kommer verkligen få vara en del av familjen. Precis som han förtjänar! Det känns riktigt skönt och jag hoppas såklart att de skall trivas med varann allihop.

Så, nu är det bara Bruno och Frej kvar. De hade en intressent alldeles nyligen men när jag berättade att jag gärna ville träffa barnet som var den tilltänkta ägaren så införskaffades istället två andra marsvin. Det där tycker jag är lite märkligt. En del kan vara väldigt intresserade av marsvin härifrån åt sina barn ända tills jag berättar att jag gärna ser att barnet kommer med ut för att hälsa på. För mig är det helt självklart! Jag vill se att all information jag har att ge går in och jag vill se hur barnet hanterar djuren men en del tycker det är väldigt krångligt och drar istället vidare. Somliga vill helst få köpa marsvinen via mail och mest hämta upp dem på två röda.

Hos mig går det inte på två minuter att köpa marsvin. Man börjar med att ringa eller maila och berätta hur man tänkt sig ett liv med marsvin. Varför vill man ha marsvin, hur kommer dom bo, har man tidigare erfarenhet osv. Sen , om allt känns bra för båda parter, är man välkommen att hälsa på. Ett besök är inte detsamma som att ett marsvin följer med hem men allra oftast blir det såklart så! Väl på plats pratar vi igenom allt vad det innebär att ha marsvin, man får gärna ställa hundra frågor och lära känna sina nya små familjemedlemmar.

Sen till sist, om marsvin och människor fattar tycke för varann så skriver vi kontrakt där det bland annat står att marsvinen inte skall avlas på och inte säljas vidare. Sen får man ett par marsvin, en kasse hö och ett informationsblad med sig hem...

... och jag är inte klar än. När man väl kommit hem och bekantat sig med sina nya små vill jag gärna höra hur det gått. De allra flesta hör av sig själva och berättar hur livet blivit med de nya familjemedlemmarna, till andra mailar jag och frågar efter ett tag. Och får man problem av något slag vill jag alltid att man kontaktar mig. Inga frågor är dumma! Man kan ringa när som helst och fråga allt från "Hur ofta skulle vi bada marsvinen?" till

"Kan marsvin äta sparris?"