Jag har fått höra att Molly & Disa trivs finfint i sitt nya hem och att de  sakta börjar lära känna sina nya familjemedlemmar. Här hemma känns det tomt. Sex marsvin finns kvar och så snart killarna flyttat är de bara fyra. Inga nya kommer flytta in. Det får räcka nu. Jag har varken tid eller ork för fler omplaceringsgrisar som det ser ut just nu. De två stora burarna känns ännu större nu och jag saknar fortfarande mina små favoriter. De var de som lockade fram de andra, som alltid var pratigast, hungrigast och mest nyfikna. Nu skall jag börja jobba på att få de tjejer jag har kvar att våga lite mer på egen hand.

 Jag plockar massor av det sista gröna gräset och ser inte alls fram emot vintern och bristen på marsvinsgrönt. Jag ser att marsvinet jag skrev om i mitt förra inlägg inte längre finns på blocket och jag hoppas så att hon fått en marsvinskompis någonstans.

Alla marsvin behöver en kompis att mumsa grönt ihop med.

HÄR finns en tjej som jag hoppas snabbt hittar ett hem. Om du kan ta emot henne och hennes kompis och ge dem båda mer lämpliga sambos och en kloklippning, ring på annonsen!

(Om någon har plats för kaninen är marsvinstjejen även välkommen till mig!)

Ikväll flyttade MOlly & Disa. Det är märkligt. Tjejerna hann bara in och vända och direkt var fyra olika familjer intresserade av dem! Familjen de hamnade hos är barnfria och följare av bloggen. De kändes väldigt engagerade och jag är övertygad om att tjejerna kommer få ett mycket kärleksfullt hem.

Jag undrar dock vad som gör att dessa två är så populära medan fina Bruno och Frej bott hos mig i snart ett år utan att hitta sitt alldeles egna hem? Alla är precis lika fina , pratglada och nyfikna. Ärd et att Molly & Disa hade lite roligare päls än två teddysar? Beror det på att de är flickor? Jag undrar.

Nej, just nu känns det inget roligt alls. Min motivation när det gäller marsvinen dog med PimPim. Jag hoppas det är en fas som går över men just nu känns allt tråkigt. Mina resterande småttingar piper och röjjer runt precis som vanligt, helt obekymrade över det som hänt. På sätt och vis antar jag att det är hälsosamt av dem. Att bara acceptera livets gång och gå vidare. Så skönt det vore på sätt och vis om vi kunde vara likadana.Bra är det i alla fall att ha en blogg helt tillägnad marsvinen. Här kan jag klaga över min förlust hur mycket jag vill för folk som förstår precis hur jobbigt det känns att förlora en familjemedlem...Hålet hon lämnar är inte alls i proportion till hennes storlek.

Min fina, mysiga, pigga, glada, sociala, speciella, gammeltant är borta...jag har aldrig träffat ett marsvin som henne förr och jag tror aldrig jag kommer få göra det igen.

I fredags åkte vi in för en andra röntgen eftersom hon lät när hon andades och var allmänt dålig. Veterinären tyckte vi skulle fortsätta som vi gjort men prognosen var dålig. Hon vägrade äta helt och hållet och vi matade på med criticalcare, cvitamin och hövatten. Hon kissade fortfarande blod efter 8 dagar på antibiotika men jag tror inte det var vad som gjorde henne så dålig. Tvärtom tror jag i själva verket behandlingen gjorde henne sjuk. Igår var jag säker på att hon inte skulle överleva natten och imorse låg hon i sitt hus och sov alldeles för djupt för att vakna igen.

Jag saknar henne redan.Och, nu har jag ångest över tanken på att om hon aldrig blivit behandlade hade hon kanske fortfarande varit hos mig. Samtidigt har jag kanske fel...Kanske hade hon börjat må dåligt, riktigt dåligt...bara lite senare? Det känns förjävligt att hon är borta när hon var så pigg för bara några dagar sedan.

Att förlora sina två absoluta favoriter samma sommar känns enormt tungt och jag vill inte riktigt vara med just nu...

Här följer en liten presentation av de nya flickorna. Molly är den långhåriga fröken. HOn är lite mer försiktig än Disa och väntar gärna på att syrran tar första steget i kontakten med människro. Väl i famnen är hon dock snäll och go.

Disa är virveltjejen och något tuffare än Molly. Båda är dock lite försiktiga i buren även om de glatt kommer fram för att ta emot mat från handen. Tjejerna är systrar och tre år gamla och letar såklart livslånga hem där de får massor av kärlek och golvspring. De är vana att bo i öppen bur och ha resten av hemmet till sitt förfogande så de vill absolut inte bli "bursittare" framöver. Rejäla tjejer och vansinnigt söta!

Sen har jag fortfarande kvar Bruno och Frej. Två små teddykillar på 3 resp 1 år som vill ha sitt alldeles egna hem.

Nu börjar det bli ruggigt ute och alla små har fått flytta in i arbetsrummet. De nya tjejerna fann sig snabbt tillrätta bland mina flickor och nu går 5 tjejer i stora buren. PimPim är tyvärr lite ruggig. Jag vet inte om det är infektionen eller en reaktion på antibiotikan. Hon är trött och äter lite dåligt. Äter men är kräsen och äter väldigt långsamt. Jag matar med extra gurka kryddad med askorbinsyra på mornarna och en tallrik critical care på kvällarmna. PimPim tycker det är mums men trots det tar det lång tid för henne att få i sig maten. Jag hoppas verkligen hon kryar på sig.

I helgen skall jag försöka hinan fotografera de omplaceringar som finns inne. Ett par med tjejer och ett par med killar är det och samtliga vill flytta i par.

Idag fick PimPim alias Ståltanten, PimsterImster åka till veterinären igen. Hon har varit där ett antal gånger med dålig mage och ont i foten men det var ett tag sen sist! Idag klämde och kände veterinären på henne och sen blev det röntgen. Till min lättnad såg hon jättefin ut inuti. Inga stenar eller infektioner i livmodern. Däremot en urinvägsinfektion vilket skall behandlas med antibiotika några dagar. PimPim pigg och glad som alltid fick beröm för vilken fin kondition hon är i. Veterinären hade trott att hon var minst tre år yngre. Tanten tackar och bockar. HOn vet att ta hand om sig PimPim.

Manikyr vill hon ha minst en gång i veckan. Då skall naglarna klippas och fotsulorna smörjas. Hö mumsar hon dygnet runt för att hålla igång magen och fräscha grönsaker varje kväll håller rynkorna borta. Och så sist men inte minst. PimPim vet att motionera. Varje dag skall det springas hit och dit och leta efter matbitar man kan ha missat. Däremellan sover hon skönhetssömn. Hon hävdar att hon sover djupt när hon inte hör maten komma men hennes elaka matte hävdar att hon är halvdöv.

PimPim sisådär 7 år gammal är snygg som vilken 4 åring som helst.