Idag tog jag mig tid att få både Albert och Fröken Marsvin att fastna på bild.

Först ut är supersöta Albert som röjjde loss i sopkorg, hökasse m.m och hade skoj.(därav hans skräpiga ansikte)

Sen har vi Fröken Marsvin som fortfarande inte riktigt lärt sig marsvinshyfs. Hon gungar rumpa och kurrar för fullt på de andra tjejerna. De har dock lärt sig ignorera henne (Nikita) och säga ifrån (Vittra).

Medan jag fotade tjejerna passade Albert på att skutta in i deras box och sno en morot av dem. Jag väntade mig att mina tjejer, som aldrig sett en kanin förr, skulle bli rädda, men icke! Båda var snabbt framme och undersökte honom från topp till tå innan Nikita mycket bestämt ryckte åt sig moroten och sprang iväg med den. Fräck kanin att komma här o sno hennes morot!

Om nån känner npn som känner nån som är på jakt efter en sällskaplig kanin att ha lösspringande hemma får ni gärna hojta till!

Nu har Herr Kanin fått ett namn. För att hedra hans stora mustasch går han numera under namnet Albert Einstein men för enkelhetens skull kallar jag honom Albert. Albert är en väldigt mysig kanin. För att kompensera för det faktum att han bor ensam så får han komma ut ur boxen en stund varje dag och springa lös i hela sadelkammaren. Där vill han upptäcka ALLT på en gång. Han gör höga bakutsprång rätt upp i luften, klättrar på sopborsten, skuttar runt under sadlarna och kryper under hyllor. Han skuttar upp i min famn när jag sitter på golvet, smakar på mina stövlar och är totalt orädd.

Albert kommer göra någon familj väldigt glad, det är jag övertygad om. Jag är redan lite kär trots att jag inte varit någon "kaninmänniska" tidigare. Om det inte vore för mina två kaninätande hundar hade han gärna fått flytta in till mig och springa lös med mina katter här hemma.

Tyvärr skulle den lösningen i dagsläget innebära stendöd kanin men jag hoppas hitta honom det där perfekta hemmet där han aldrig behöver se insidan av en bur. Albert passar inte i bur (ja vilket djur gör förresten det). Han behöver få vara med sin familj. Springa runt, göra glädjeskutt och upptäcka världen...precis som alla smådjur borde få.

Fröken marsvin har ännu inte fått något namn, hon bor kvar med mina flickor och tycks väldigt nöjd med tillvaron. Albert verkar inte sakna henne och inte heller hon honom. När han springer lös har han möjlighet att sticka fram nosen och säga hej till sin gamla rumskamrat men henne struntar han fullständigt i.

Jag undrar vad människor egentligen ser när de berättar att deras kanin och marsvin kommer SÅ bra överens? Två djur som ignorerar varann i samma fängelse är inte = kompisar. Kompisar äter tillsammans, följer varann på upptäcksfärd, pratar med varann och putsar på varann.

Foton kommer... som sagt så snart jag hinner.  

Igår hämtade jag upp Fröken Marsvin och Herr Kanin efter jobbet. Egentligen ville jag mest hämta upp Fröken Marsvin men kravet var att båda åkte med så så fick det bli. Nu bor Herr Kanin tillfälligt i en av omplaceringsboxarna. Jag har försökt kaninanpassa hans hem med en halmbal att skutta upp på, kaninstora hus att springa in i och såklart massa halm, hö och grönsaker. Han ser ut att trivas och är en riktigt mysig herre. Social och nyfiken och inte alls rädd.

Fröken Marsvin, hon bor med mina andra marsvinsfröknar. Hennes språk är lite ohysat efter två år i kaninsällskap och Nikita och Vildvittra undrade nog över vilket märkligt marsvin jag tvingat på dem. Hon stampade rätt fram ivrigt kuttrandes. Klättrade på dem, puttade sig in under deras magar och lät och lät. Att kalla henne bufflig är en grov underdrift! Nikita försökte mest ignorera henne medan Vittra ilsket skrek och skuttade med rumpan mot henne...en gest som helt gick henne förbi skall jag tillägga.

Idag är läget dock lugnare och flickorna mumsar glatt mat tillsammans. Både Herr Kanin och Fröken Marsvin har lite långa klor så det skall åtgärdas. Herr Kanin ser lite märklig ut i pälsen också men jag kan inget om kaninraser så där behöver jag läsa på för att få veta om han ska se ut så eller ej. Ohyra kunde jag tack och lov inte hitta och båda är fina i hullet och nyfikna på livet.

En närmare presentation kommer så snart jag hinner med!

Det är en ständig frustration att kika in på blocket. Att se marsvin i för små och smutsiga burar med för långa klor är illa. Att se ensamlevande marsvin är ännu värre. Jag önskar jag kunde åka Sverige runt och plocka upp varenda en men någonstans kommer verkligheten och knackar mig på axeln. Ibland kan jag dock inte låta bli utan en och annan måste jag försöka med. Just nu har jag ett övertalningsprojekt på gång, jag uppdaterar såklart när jag vet hur det går.

En glad nyhet är dock att ett blocketmarsvin som suttit ensam fått ett riktigt bra hem hos en av mina tidigare marsvinsköpare! Denna kontaktade mig för ett bra tag sen och berättade att sällskapet till "Colina grisen" dött och hon behövde nytt sällskap. Jag har sedan dess scannat blocket efter honor åt familjen och hittade förra veckan en ensam tjej som verkade perfekt! Tyvärr försvann hon strax efter att jag mailat...

En dag senare fick jag dock ett härligt mail. "Min" marsvinsköpare hade plockat upp henne och tjejerna var nu rumskompisar och SÅ glada över att ha sällskap igen. Lycka!

Från vänster: Pomperipossa, Annie och Sniff som alla bor i nya hem idag.