Idag har det blivit mycket pyssel med de små. Först gjorde jag en storstädning av alla marsvinsbon (o kaninbo!) , klippte klor på hela gänget, kikade i öron och klippte bort lite långa rumphår (på Chili mest), slipade tänder på MarsvinetMorgan, fotograferade alla som skall omplaceras och gav så slutligen Gollum ett bad.

Jag har idag kommit fram till att det är f-n så mycket svårare att fotografera kanin, hur tam den än må vara, än att fotografera marsvin!

Herr Albert fick jag bara den här bilden på... men söt är han hur som helst! Han har haft ett par spekulanter men båda har velat hålla honom i bur större delen av dagen och som jag skrivit tidigare... kaniner i bur ger mig klaustrofobi så än är han kvar.

Bruno blev så här fin på bild:

Och Frej såhär:

Jag kan inte förstå varför dessa bott här över ett år! Vissa marsvin (gärna ljusa virvlar) får massor av intressenter på en gång men de här verkar totalt ointressanta. Undrar om det är det faktum att båda är bruna? Känns det kanske tråkigt? Att de är sträva i pälsen?

Avslutningsvis tog jag några bilder på Gollum som torkade medan han mumsade sallad. Jga gillar verkligen Gollum och tycker han är fantastiskt söt... men jag kan ju hålla med till viss del att han ser lite... liiiite ut som ett naturens missfoster.

"Sallad? Vem sa nåt om sallad?"

"Hallå! Ge hit!"

"Ah! That´s the stuff!"

Så får det bli. Åtminstonne för stunden. Cayenne passerade tankarna, men hur skulle det låta efter ett tag? Yenna? Cajan? Nja. Chili är så lätt att säga och passar hennes "heta" temperament ganska väl. Så Chili är den nya tjejen i flocken (om det nu kallas flock när de går 3 individer tillsammans).

MarsvinetMorgan drog ju ut en tand i underkäken för ett bra tag sen som många av er säkert vet. (Den avbrutna tand som visade sig vara orsaken till en ytterst envis käkböld!). Det innebär att hans tuggyta inte riktigt ser ut som den ska och hans tänder behöver lite extra omsorg. Veterinären har erbjudit sig klippa framtänderna på honom men jag ser framför mig hur hela tanden spricker upp och usch nej det vill vi inte vara med om varken jag eller Morgan. Hon har även erbjudit sig söva och fila men näe... två sövningar har han redan varit med om och det är trots allt två mer än många små klarar av så jag tror inte vi skall utmana ödet med en tredje gång. Så, efter lite snack med veterinären kom jag fram till att jag får fila gaddarna själv!

Min käre (och mycket marsvinsallergiske) sambo håller MarsvinetMorgan som han håller alla små när klorna skall klippas och öron skall putsas och så öppnar jag upp munnen på honom (MOrgan, inte samon!), viker undan alla fladdrande marsvinsläppar och filar på gaddarna. Och söta söta MOrgan sitter helt stilla och tyst och bara väntar tills jag behagar ge mig.

Jag måste berömma honom lite Morgan. Han ser inte mycket ut för världen. Svart och sträv som en tvättsvamp är han, ganska tystlåten i jämförelse med sin rosa sambo, ja faktum är att Morgan håller sig lite i bakgrunden ofta och tar det mesta med ro men vilken kämpe han är ändå! Hans sjukdomshistoria är lång och allt vi utsatt honom för accepterar han utan gnäll.

Det är fantastiskt hur snälla och medgörliga djur är överlag och det gör det extra tragiskt när du utnyttjas eller plågas, medvetet eller omedvetet...