Min fina, mysiga, pigga, glada, sociala, speciella, gammeltant är borta...jag har aldrig träffat ett marsvin som henne förr och jag tror aldrig jag kommer få göra det igen.

I fredags åkte vi in för en andra röntgen eftersom hon lät när hon andades och var allmänt dålig. Veterinären tyckte vi skulle fortsätta som vi gjort men prognosen var dålig. Hon vägrade äta helt och hållet och vi matade på med criticalcare, cvitamin och hövatten. Hon kissade fortfarande blod efter 8 dagar på antibiotika men jag tror inte det var vad som gjorde henne så dålig. Tvärtom tror jag i själva verket behandlingen gjorde henne sjuk. Igår var jag säker på att hon inte skulle överleva natten och imorse låg hon i sitt hus och sov alldeles för djupt för att vakna igen.

Jag saknar henne redan.Och, nu har jag ångest över tanken på att om hon aldrig blivit behandlade hade hon kanske fortfarande varit hos mig. Samtidigt har jag kanske fel...Kanske hade hon börjat må dåligt, riktigt dåligt...bara lite senare? Det känns förjävligt att hon är borta när hon var så pigg för bara några dagar sedan.

Att förlora sina två absoluta favoriter samma sommar känns enormt tungt och jag vill inte riktigt vara med just nu...