...i alla fall en stund till. Idag åkte lillkillen in till veterinären för 4:e gången på två månader. Så länge har vi sköljt, medicinerat, klämt och tvättat MarsvinetMorgans böld. Den har gått ner och den har kommit tillbaka. Varenda kväll håller vi på.

Nu gör vi ett sista försök att ta en odling och skicka iväg till labb för analys. Förhoppningsvis hittar vi en ny sorts antibiotika som biter på äckelbölden. Den vi kört med hittills har gjort skit och ingenting för att vara ilsket ärlig. Jag känner mig frustrerad, minst sagt! MarsvinetMorgan mår hur bra som helst...förutom bölden. Han pratar och far runt, äter och dricker och är precis som vanligt. Tyvärr kan han knappast leva hela livet med en varande jätteböld. Förr eller senare blir han sämre...

Operation är inget alternativ. Bölden sitter för djupt så veterinären ger det inte ens 50% chans att lyckas. Med de oddsen känns det inte snällt att utsätta en äldre herre för en operation med allt vad det innebär. Nåväl. Prov är taget och tills vi får svaret i hand tvättar vi på.

På ett marsvinsforum på nätet där jag läser någon gång ibland men sällans skriver diskuteras det mycket. Nu är det framförallt ett ämne som dragit mina blickar till sig. Det handlar om vilket utrymme ett marsvin behöver. En person frågar om 75*70cm räcker åt två hanar. Mer än så har hon inte plats för. En del hävdar att det går finfint andra tycker det är på tok för litet. En del kontrar med siffrorna lagen tillåter som minsta mått för marsvin. Jag tänker att om vi alltid gav våra djur minsta möjliga som lagen tillät vad gäller utrymme, skötsel och vård...då skulle våra djur inte ha särskilt givande liv.

Vi sägs ha tuffa djurskyddslagar men i mina ögon är djurens rättigheter i vårt samhälle rena rama skämtet. En bur på 70*75 cm ger inte utrymme för att gå undan sin fängelsekompis. Det ger inte utrymme för popcornskutt, upptäcksfärder och snabba rusningar. Visst får ett marsvin plats att äta, skita och sova på 70*75 cm men är det så vi vill att våra vänner skall leva sina liv år efter år?

 Marsvin är inga soffpotatisar. De tycker om att röra på sig, vandra hit och dit, leta mat, busa och rusa runt i glädjeryck. Själv skulle jag inte vilja ha djur om jag inte kände att jag kunde ge dem de bästa tänkbara liv de kan ha (inom rimliga gränser, helst skulle säkert alla marsvin vilja vara fria men i vårt klimat fungerar det troligtvis inget vidare).

 Många hävdar atta marsvinen inte ser ut att lida på liten yta och det kan säkert stämma på sätt och vis. Djur är tacksamma för så lite. De finner sig snabbt i de situationer vi sätte dem i och har knappast något annat val.

Men om marsvinen fick välja själva. Är det någon som tror de väljer 70*75 cm istället för frihet i ett helt rum? Ja...jag förstår att alla inte har möjlighet att ha marsvinen lösa dygnet runt, jag har det inte själv! Men det gör mig beklämd att se att man inte erbjuder dem något mer än minsta möjliga. Sen får andra tycka att jag är hur tjatig och tjurskallig som helst...

Marsvinens måsten i min värld: Sällskap* Utrymme*Mat&vatten*Gömställen

Som extra bonus kommer, roliga tunnlar, mysrullar, kel och pyssel och extra smaskiga godbitar från taccobuffén.

Idag har mina inneboende roat sig med att pissa ned parketten.

Gollum myser i tjejernas mysrulle.

Och flirtar med en måttligt road Pimpim som motionerar utanför hans bostad.

Kamoflage  * 2

Sala mumsar pinne

...och Pimpim är sådär märkligt olik ett marsvin som bara hon kan vara...

Ute är det svinkallt och jag och marsvinen längatr till våren och gräset! Bloggen har gått lite i ide för här händer inte så mycket att skriva om. Jag jobbar och har fullt upp. PimPim har besökt doktorn och behandlas i en tass. MarsvinetMorgan har besökt doktorn igen för bölden som vägrar ge med sig. Vi behandlar fortfarande. Nya marsvinsägare lyser med sin frånvaro och till helgen skall jag ta itu med att lägga ut lite nya annosner. Fortfarande är det tre pojkpar som vill ha nya hem.

Om tiden räcker till skall vi pyssla med lite marsvinsfotografering i veckan...det var ett tag sedan!

Idag flyttade Smulan vidare till sitt nya hem. En familj som köpte två marsvin för en tid sedan har tyvärr varit med om attd en ena hastigt gått bort och tjejen som blev kvar behövde sällskap. Jag är övertygad om att Smulan kommer få mycket pyssel och mys i framtiden!

Samtidigt har jag fått flera samtal idag från familjer som förlorat en hona och behöver en ny. Skickar dem vidare till Eragons och Marsvinshjälpen, här har vi bara pojkar nu. Om någon som läser bloggen har en hona eller två ni vill omplacera får ni alltid höra av er. Även om jag inte kan ta in dem kan de alltid få vara med på hemsidan och jag hänvisar gärna vidare!

Hittade den här underbara videon på ett marsvinsforum. Kan inte sluta le åt den och minns hur marsvinen jag hade som liten fick springa fritt på tomten...och ut under staketet och runt på ängen utanför...

Dax för mat, alla sjunger i kör:

Vadå ligga i mysrullen? Står man på den kommer man högre upp!

Morgan hänger på

Morgan, nu utan böld!

Alla borde ha en Sala på taket

PimsterImster tantläpp

Sommaren 2009 tog jag emot min första omplacering. En långhårig liten kille jag köpte från blocket för att ge honom ett liv värdigt ett levande djur. Från början var planen att ta in något marsvin ibland men när marsvin mer eller mindre kastades åt mig ökade antalet från ett eller två till fem, sju och som mest kring 15.

Idag har jag 6 egna marsvin (de började som 2...)och 7 omplaceringar. Det är lite för många egentligen...Marsvinshemmet är min lilla hobby. Till vardags jobbar jag heltid på en tidning och frilansar som fotograf vid sidan om det. Jag föder upp hästar och har i dagsläget 9 hästar hemma på gården. Har också två rottisar och ett par katter.

Tyvärr är det (som ni förstår) lite knepigt att få det hela att gå ihop tidsmässigt. Att driva marsvinshemmet innebär inte bara att städa åt och mata marsvinen. Det innebär vård av sjuka djur, pyssel med dem, annonsering, fotografering av nya marsvin, ta emot besökare, ta emot nya marsvin...etc. etc. Jag försöker minska ned och tanken är att kunna ha ett par platser, men inte mer än så! Sluta helt är dock svårt när jag ser ett behov som behöver fyllas.

MEN fram till och med Augusti har jag intagningsstopp helt och hållet! I Juni åker jag och sambon nämligen till Berlin där vi kommer bosätta oss i minst två månader. Att lämna över marsvinshemmet åt någon annan under tiden känns inte genomförbart. De 7 som finns här idag bor såklart kvar tills deras egna fantastiska nya familjer dyker upp men inga fler kommer in.(Mina egna småttingar får såklart bo kvar hos marsvinsvakter).

Hur det blir till hösten återstår att se.

Ett inlägg tillägnat de små familjemedlemmarna kommer här.

Först ut har vi min stora favorit PimPim. Jag vet att man skall älska sina barn lika mycket men PimPim har en speciell plats i mitt hjärta. Honblir 7 i år år och det var egentligen inte alls tänk att hon skulle hamna här.

PimPim dök upp hos mig hösten 2009. Sanna (aka. Merlin) hade hittat henne där hon bodde ensam ute på en balkong hos grannfamiljen. Självklart kunde hon inte se på medan hon satt där och frös själv hela vintern och efter ett snack med PimPims matte fick hon istället komma hit för vidare omplacering. PimPim flyttade in hos mina tjejer och fick för första gången (?) marsvinskompisar. Det tog nog inte mpnga dagar innan alla tankar på omplacering var som bortblåsta. Inte kan man flytta på en 5 årig dam som trivs så bra med sitt sällskap.

PimPim är en riktgit cool dam. Väldigt orädd och framåt. Klättrar gärna upp i famnen när hon är lös på golvet och är tillsammans med Sala först framme vid burkanten varje dag. Vintern 2009 blev PimPim riktigt sjuk och vi trodde vi skule förlora henne. MEN flera veterinärbesök, massor av stödmatning och mediciner senare blev hon frisk igen och ingen kunde vaa gladare än jag den dag hon stod på bakbenen igen och hojtade efter mat. I år blir hon som sagt 7 och även om jag hoppas hon får bli riktigt gammal så märker jag att hon tycks höra och se liiite sämre nu än förr.Framme först är hon dock fortfarande.

(Vittra till vänster)

Simsala Samantha Bimbo "Sala"

Sala är min lilla lyxgris. Henne köpte jag på ren skönhet. Jag hade blivit stormförtjust i skinnymarsvin efter mina två omplaceringsflickor Chimera och Snorkfröken. Och fått för mig att jag absolut ville ha en vacker svart skönhet. Maffig och rejäl skulle hon vara och jag hade sett ut ett par uppfödare med riktgit fina marsvin. Månaderna gik och ingen svart hona gick att få tag i. Så plötsligt i början av 2010 fick jag mail från en uppfödare som hade en liten dam.

Visserligen bodde hon i Skånetrakten och den lilla damen var kanske inte den maffigaste men hon var skinny...och svart. Så med hjälp av marsvinsmänniskor jag fick tag i via nätet som skulle åka sträckan Skåne- Norrköping med tåg lyckades min lilla dam få skjuts i en kartong hela vägen upp. Tåget skulle anlända till Norrköping mitt i natten och där skulle jag möta upp och ta över. Allt väl tills min leverantör ringer och meddelar att tåget han sitter på inte alls stannar i Norrköping utan gör direkt till Stockholm (15 mil bort). Kan jag hämta upp där mitt i natten?

Det blev en del kalabalik innan en enormt vänlig tågchafför bestämde sig för att göra ett extra stopp i Norrköping för att släppa av min lilla marsvinslåda! Tack!

Så anlände hon äntligen lilla damen. För liten var hon och är fortfarande. Svart men liten, liten, öronen är stora och står rätt upp och ögonen gigantiska. HOn är så ful och fin på samma gång och har en enorm personlighet! Med självklarhet intar hon ett rum, hela tiden snackandes far hon fram som en virvelvind. Det går inte att passera utan att bli sedd av lilla galna Sala.

Nikita

Nikita är liksom PimPim en omplacering som blivit kvar. Hon kom hit dräktig i Januari 2010. Henens tidigare ägare 8ett barn) visste inte när hon blivit dräktig för hon och pappan bodde ihop. En kull hade hon haft tidigare och på frågan hur gammal hon själv var fick jag inget riktigt svar. Dock var hon kanske fyra trodde de?

Nikita fick tre välskapta ungar och en liten som tyvärr inte klarade sig någon månad efter att hon kom hit. HOn klarade som tur var av dräktighet och födsel fantastiskt bra och när hennes ungar väl var flyttklara hade jag sakta men säkert låtit henne flytta in hos mig för gott. Nikita är en riktig fegis. HOn flyr snabbt in i närmsta gömställe vid minsta lilla tecken på fara. Det har tagit mpnga månader att få henne att äta ur handen och hon är fortfarande mycket skeptisk till mönniskor.

I flocken är hon dock en väldigt lagom medlem som aldrig bossar eller springer undan utan gör sitt och tycks nöjd med liver. Hon är också riktigt vacker i mina ögon och jag har förstått att om jag vore intresserad av utställningar hade jag haft en populär dam. (Bara tanken på en utställningshall skulle dock ge lilla damen en hjärtattack så det har vi naturligtvis inte tänkt oss).

VildVittra

Vittra plockade jag hem från djuraffären i början av Oktober 2009 när två av mina dåvarande flickor hastigt och tragiskt dött och lämnat Snorkfröken ensam. Orolig över att hon skulle sörja sig till döds genast (ja jag sörjde själv något enormt och tänkte nog inte riktigt klart...) åkte jag i ilfart till en djuraffär och plockade hem första bästa lilltjej som råkade bli Vittra.

Vittra har utvecklats till en ganska bossig dam som gärna försöker flytta runt på de som inte vet bättre än att flytta på sig. Hon är ganska rädd för omvärlden och gör sig låååång innan hon tar emot godbitar som sträcks ned i buren.När hon tror att ingen ser ligger hon gärna och jäser mitt ute i buren dock.

Gollum

Gollum kom hit bara 7 veckor gammal med sina tre skinnybröderoch en teddy "kusin" som var några månader äldre sommaren 2009. Det visade sig ganska snart att Gollum led av ringorm och något annat som vi aldrig fick bekräftat vad det var. Gollum fick medicin mot ringormen men den angrep ändå hans öron så illa att delar rasade av och aldrig växte ut igen. Han blev så mager att han såg ut som ett vandrande skelett och det var flera gånger jag undrade vad jag gett mig in på när jag behandlade, sanerade och stödfmatade dygnet hela tiden i jag vet inte hur länge.

Hela tiden var han dock så positiv! Kämpade envist emot att få sprutan i munnen. Åt som en galning (utan att gå upp i vikt) och kutade rutn och pratade precis som vanligt. Och å en dag vände det! Hans hud såg fin ut igen och han började lägga på sig vikt. Några månader senare fick han ett nytt hem tillsammans med en av sina bröder.

Tyvärr var sagan inte slut där. Efter bara ett par månader kontaktade ägarna mig och meddelade att de inte kunde ha kvar marsinen. Jag som hade fullt vid tillfället frågade om de kunde hålla dem tills jag fick en plats och fick bekräftat att det gick bra. Ytterligare en tid senare kontaktade jag dem igen och fick då veta att killarna flyttat för ett bra tag sedan! Några kontaktuppgifter till de nya ägarna fick jag inte och jag var mer än förbannad.

Relativt kort därefter fick jag dock ett mail. Det var Gollums nya ägare som inte längre kunde ha kvar dem. Killarna bråkade då och det fungerade inte längre. Tacksam satt jag mig i bilen samma dag och körde för att hämta upp dem.

Väl hemma insåg jag att paret inte längre fungerade. Gollum blev mobbad hur stor yta de än hade att vara på. Så hans bror Gimli fick en liten kille till sällskap (vilken han älskar!) och Gollum fick flytta ihop med kastraten MOrgan som presenteras strax.

Efter alla vändor hade jag inte hjärta att skicka iväg honom igen så den fula lilla killen fick stanna. För ahan är något av det fulaste jag sett Gollum. Och det säger jag med kärlek. Helrosa, med trasiga öron och röda ögon men med en enorm personlighet. Han är väldigt social och pratsam. Helt orädd och alltid ute på upptäcksfärd. Gollum har nämigen komit på att bokhyllan de bor i har ganska låga kanter så varje dag tar han en tur i hela rummet. Ibland hittar han ett höstrå, ibland en hel hink med havre han kan välta ut.

MarsvinetMorgan

Det här är det nyaste tillskotett i flocken och en rejäl kille. I somras kom han hit via Samma Sanna som fick hit PimPim. Hans kompis hade dött och han blev 4 år gammal ensam kvar så familjen beslutade sig för att låta honom flytta. Här måste jag erkänna att det var kärlek vid första ögonkastet. Med sin stora tjocka rumpa och mysgubbe attityd intog han tjejflocken (för det var där han skulle bo, kastrerad och allt)och han fick stanna.

När Gollum blev ensam fick han prova på pojksällskap. Det kändes ritkgit onödigt att sätta en kastrat med en hane och jag hade först lite dåligt samvete för att jag tog honom från sina flickor. Det släppte dock snabbt. Killarna är verkligen bästa vänner. Följer varann på upptäcksfärd. Delar broderligt på morötter och tvättar varann i öronen. Av någon anledning har jag knappt några bilder på gubben dock. Det får vi ändra på.