Nu har Herr Kanin fått ett namn. För att hedra hans stora mustasch går han numera under namnet Albert Einstein men för enkelhetens skull kallar jag honom Albert. Albert är en väldigt mysig kanin. För att kompensera för det faktum att han bor ensam så får han komma ut ur boxen en stund varje dag och springa lös i hela sadelkammaren. Där vill han upptäcka ALLT på en gång. Han gör höga bakutsprång rätt upp i luften, klättrar på sopborsten, skuttar runt under sadlarna och kryper under hyllor. Han skuttar upp i min famn när jag sitter på golvet, smakar på mina stövlar och är totalt orädd.

Albert kommer göra någon familj väldigt glad, det är jag övertygad om. Jag är redan lite kär trots att jag inte varit någon "kaninmänniska" tidigare. Om det inte vore för mina två kaninätande hundar hade han gärna fått flytta in till mig och springa lös med mina katter här hemma.

Tyvärr skulle den lösningen i dagsläget innebära stendöd kanin men jag hoppas hitta honom det där perfekta hemmet där han aldrig behöver se insidan av en bur. Albert passar inte i bur (ja vilket djur gör förresten det). Han behöver få vara med sin familj. Springa runt, göra glädjeskutt och upptäcka världen...precis som alla smådjur borde få.

Fröken marsvin har ännu inte fått något namn, hon bor kvar med mina flickor och tycks väldigt nöjd med tillvaron. Albert verkar inte sakna henne och inte heller hon honom. När han springer lös har han möjlighet att sticka fram nosen och säga hej till sin gamla rumskamrat men henne struntar han fullständigt i.

Jag undrar vad människor egentligen ser när de berättar att deras kanin och marsvin kommer SÅ bra överens? Två djur som ignorerar varann i samma fängelse är inte = kompisar. Kompisar äter tillsammans, följer varann på upptäcksfärd, pratar med varann och putsar på varann.

Foton kommer... som sagt så snart jag hinner.