Jag tycker att barn och djur borde vara en fantastisk kombination. Själv har jag alltid haft djur omkring mig, ända sedan jag föddes och jag tror det lärt mig en del om empati och ansvarstagande. Framförallt för att det i min familj alltid varit självklart att man tar hand om de djur man har. Det går inte att tröttna och byta ut dem. De är levande, tänkande, kännande individer som man ger ett så bra liv man kan. Man pysslar med dem när de lever och man sörjer dem när de dör.

Om jag någonsin får för mig att skaffa barn känns det som en självklarhet att barnet skall ha djur. Men inte egna djur. Ett barn kan inte och skall inte få ta hela ansvaret för en levande varelse. Sedan jag började med marsvin hör jag alltför många föräldrar skylla missskötta djur på sina barns misstag och lathet. Och finns det något som gör mig argare än människor som missköter sina djur så är det människor som missköter sina djur och skyller ifrån sig!

Jag har hört mammor som berättar att marsvinets klor är så långa att det knappt tar sig fram för att barnet varken velat pyssla med sitt djur eller sälja det till någon som vill...det är ju barnets djur, inte kan man göra honom/henne ledsen genom att ge bort hans/ hennes marsvin...även om marsvinet blir grovt misskött och ungen i själva verket kunde få lära sig ett och annat om ansvar genom att bli av med djur som inte sköts!

Idag flyttade det in en ny liten marsvinsflicka i omplaceringen. Hennes matte ringde och berättade att hon var så svår! Hon sprang hela tiden och hackade tänder. När vi pratade vidare kröp det fram att marsvinet bodde ute och att familjen aldrig ens tänkt tanken på att bara klappa i buren eller mata från handen. Nej marsvinet skulle bara acceptera att helt lugnt bli upplyft när barnen någon gång fick för sig att lyfta på det. Däremot hade de valt att inte ha något gömställe för marsvinet...för de kunde göra dem mer rädda. (tack djuraffären för alla "goda" råd!) När jag föreslog sätt att få marsvinet tamt hörde jag hur hon började skruva på sig. Det var ju barnens marsvin, inte hennes och de orkar/vill/kan inte hålla på så mycket...

Men om jag hade ett tamt marsvin till salu ville de gärna byta till sig det istället!

...Nej de fick inget marsvin hos mig. Däremot fick de lämna av en liten virveltjej. Jossan tog emot henne medan jag var på jobbet och när jag kom hem gick jag ut till omplaceringen för att träffa det helvilda fradgatuggande lilla monstret. I ena rummet bland de andra honorna satt en vit liten virveltjej och kikade blygt på mig. Hon satt kvar medan jag klev in och pratade med henne. Visst sprang hon undan en bit när jag skulle lyfta upp henne men så snart hon kom upp i famnen satt hon helt lugnt och kikade sig omkring medan jag klappade henne. Hon hackade varken tänder emot mig ellerd e andra tjejerna och var långt ifrån den räddaste/vildaste dam jag träffat på.

Jag tycker det är sorgligt när djur blir slit och slängvaror. Inte bara för djurens del utan också för barnens. Vad lär man barnen när det är helt okej att tröttna på sitt djur efter en månad? När de inte behöver ta hand om djuret utan tillåts lämna det ensamt i en skitig bur?

Ansvar? Empati?

Eller lär vi dem att allt och alla är utbytbara och att man inte behöver anstränga sig för något. Tröttnar man på ett åtagande är det bara att lämna och gå vidare till något nytt. Idag läste jag en annons om en 15 veckors hundvalp som skulle säljas...för att barnen var rädda för den...sorgligt är vad det är...