Några diskussioner på facebook och ett par bloggar fick mig att vilja skriva om ursäkter.

Människor har ursäkter för allt. "Det är så skitigt hemma ...men jag har ju helt enkelt inte haft tid..." eller "Jag vet att jag borde pluggat mer till tentan men jag hade ju sån migrän sista kvällen". Men men men. En del ursäkter skadar ingen annan än personen själv, sen finns det de där andra ursäkterna...

"Jag vet att han är sjuk. Jag gör allt jag kan här hemma men jag har inte råd att ta honom till veterinären nu!" "Mamma och pappa vägrar betala och jag har inga egna pengar" "Jag mår så dåligt själv att jag inte orkar med..."

Nej. Det är inte okej. Det spelar ingen roll om du själv är sjuk eller saknar pengar. Har du tagit på dig ansvaret för ett annat liv så får du fan i mig se till att ta det ansvaret i alla lägen! Det går inte att sitta och tycka synd om sig själv när en annan individ sakta plågas till döds eller lever i misär! Det är djurplågeri och inget annat. Har man ett djur i sin vård är man skyldig att ta det till veterinär om det blir rejält sjukt. Man är skyldig att se till att djuret inte lider- oavsett vilka ursäkter man kan tänkas komma på. Har man inte råd att behandla djuret så ser man till att det kommer till någon som har råd...eller så avlivar man det.

I mina ögon finns inga ursäkter. Jag struntar i om du mår dåligt fysiskt eller psykiskt. Det är inte djurets fel och det ska inte vehöva lida för dina tillkortakommanden.

När det handlar om barn som desperat frågar om råd på forum på nätet blir jag ännu argare. Oftast handlar det om ett barn som har hela ansvaret för familjens djur. Barnet bönar och ber om att föräldrarna ska ta det sjuka djuret till veterinären men får ingen respons. Till alla de föräldrarna vill jag rikta en hård käftsmäll! Förutom att ni har ett jävla ansvar att ta hand om djuret ÄVEN när det är sjukt så lär ni era barn ett riktigt otrevligt och empatilöst sätt att se på liv!

Det finns många många engagerade människor runt om i landet som lägger ner enormt mycket tid och pengar på att rensa upp efter andra. De tar hand om marsvin som andra tröttnat på. Marsvin som behöver åka till veterinären, behandlas och matas. Marsvin som var någon annans ansvar. Ett ansvar någon tröttnade på i samma stund som det blev lite motigt.

Det är fantstiskt egentligen hur många helt tycks sakna empati. Djuren ska finnas där och roa barnen, kuttra glatt och se söta ut. Tills det inte är roligt längre. Tills det blir problem. Då är de där älskade familjemedlemmarna plötsligt inget värt. Då blundar man för misären de lever i, slår händerna för öronen och vägrar lyssna. Då har man inte råd, har inte tid har inte lust...

Jag blir arg så väldigt arg varje gång. Uppfostrade era föräldrar er lika illa som ni uppfostrar era barn? Till att inte ta ansvar och inte se att lidande finns hos alla tänkande individer. Även de små...