Ikväll flyttade MOlly & Disa. Det är märkligt. Tjejerna hann bara in och vända och direkt var fyra olika familjer intresserade av dem! Familjen de hamnade hos är barnfria och följare av bloggen. De kändes väldigt engagerade och jag är övertygad om att tjejerna kommer få ett mycket kärleksfullt hem.

Jag undrar dock vad som gör att dessa två är så populära medan fina Bruno och Frej bott hos mig i snart ett år utan att hitta sitt alldeles egna hem? Alla är precis lika fina , pratglada och nyfikna. Ärd et att Molly & Disa hade lite roligare päls än två teddysar? Beror det på att de är flickor? Jag undrar.

Nej, just nu känns det inget roligt alls. Min motivation när det gäller marsvinen dog med PimPim. Jag hoppas det är en fas som går över men just nu känns allt tråkigt. Mina resterande småttingar piper och röjjer runt precis som vanligt, helt obekymrade över det som hänt. På sätt och vis antar jag att det är hälsosamt av dem. Att bara acceptera livets gång och gå vidare. Så skönt det vore på sätt och vis om vi kunde vara likadana.Bra är det i alla fall att ha en blogg helt tillägnad marsvinen. Här kan jag klaga över min förlust hur mycket jag vill för folk som förstår precis hur jobbigt det känns att förlora en familjemedlem...Hålet hon lämnar är inte alls i proportion till hennes storlek.

Min fina, mysiga, pigga, glada, sociala, speciella, gammeltant är borta...jag har aldrig träffat ett marsvin som henne förr och jag tror aldrig jag kommer få göra det igen.

I fredags åkte vi in för en andra röntgen eftersom hon lät när hon andades och var allmänt dålig. Veterinären tyckte vi skulle fortsätta som vi gjort men prognosen var dålig. Hon vägrade äta helt och hållet och vi matade på med criticalcare, cvitamin och hövatten. Hon kissade fortfarande blod efter 8 dagar på antibiotika men jag tror inte det var vad som gjorde henne så dålig. Tvärtom tror jag i själva verket behandlingen gjorde henne sjuk. Igår var jag säker på att hon inte skulle överleva natten och imorse låg hon i sitt hus och sov alldeles för djupt för att vakna igen.

Jag saknar henne redan.Och, nu har jag ångest över tanken på att om hon aldrig blivit behandlade hade hon kanske fortfarande varit hos mig. Samtidigt har jag kanske fel...Kanske hade hon börjat må dåligt, riktigt dåligt...bara lite senare? Det känns förjävligt att hon är borta när hon var så pigg för bara några dagar sedan.

Att förlora sina två absoluta favoriter samma sommar känns enormt tungt och jag vill inte riktigt vara med just nu...

Här följer en liten presentation av de nya flickorna. Molly är den långhåriga fröken. HOn är lite mer försiktig än Disa och väntar gärna på att syrran tar första steget i kontakten med människro. Väl i famnen är hon dock snäll och go.

Disa är virveltjejen och något tuffare än Molly. Båda är dock lite försiktiga i buren även om de glatt kommer fram för att ta emot mat från handen. Tjejerna är systrar och tre år gamla och letar såklart livslånga hem där de får massor av kärlek och golvspring. De är vana att bo i öppen bur och ha resten av hemmet till sitt förfogande så de vill absolut inte bli "bursittare" framöver. Rejäla tjejer och vansinnigt söta!

Sen har jag fortfarande kvar Bruno och Frej. Två små teddykillar på 3 resp 1 år som vill ha sitt alldeles egna hem.

Nu börjar det bli ruggigt ute och alla små har fått flytta in i arbetsrummet. De nya tjejerna fann sig snabbt tillrätta bland mina flickor och nu går 5 tjejer i stora buren. PimPim är tyvärr lite ruggig. Jag vet inte om det är infektionen eller en reaktion på antibiotikan. Hon är trött och äter lite dåligt. Äter men är kräsen och äter väldigt långsamt. Jag matar med extra gurka kryddad med askorbinsyra på mornarna och en tallrik critical care på kvällarmna. PimPim tycker det är mums men trots det tar det lång tid för henne att få i sig maten. Jag hoppas verkligen hon kryar på sig.

I helgen skall jag försöka hinan fotografera de omplaceringar som finns inne. Ett par med tjejer och ett par med killar är det och samtliga vill flytta i par.

Idag fick PimPim alias Ståltanten, PimsterImster åka till veterinären igen. Hon har varit där ett antal gånger med dålig mage och ont i foten men det var ett tag sen sist! Idag klämde och kände veterinären på henne och sen blev det röntgen. Till min lättnad såg hon jättefin ut inuti. Inga stenar eller infektioner i livmodern. Däremot en urinvägsinfektion vilket skall behandlas med antibiotika några dagar. PimPim pigg och glad som alltid fick beröm för vilken fin kondition hon är i. Veterinären hade trott att hon var minst tre år yngre. Tanten tackar och bockar. HOn vet att ta hand om sig PimPim.

Manikyr vill hon ha minst en gång i veckan. Då skall naglarna klippas och fotsulorna smörjas. Hö mumsar hon dygnet runt för att hålla igång magen och fräscha grönsaker varje kväll håller rynkorna borta. Och så sist men inte minst. PimPim vet att motionera. Varje dag skall det springas hit och dit och leta efter matbitar man kan ha missat. Däremellan sover hon skönhetssömn. Hon hävdar att hon sover djupt när hon inte hör maten komma men hennes elaka matte hävdar att hon är halvdöv.

PimPim sisådär 7 år gammal är snygg som vilken 4 åring som helst.

Idag anlände två nya flickor till omplaceringen. Molly och Disa är båda 3 år gamla och vill flytta till ett nytt hem tillsammans. Molly är långhårig och Disa virvel. Båda är riktigt söta och verkar nyfikna och framåt trots att de är i en helt ny miljö. Molly chirpar vilket är lite ovanligt. Hon gör det lite då och då och jag har redan haft tillfälle att höra henne. Bilder kommer senare i veckan. Med tjejerna kom även en bur i fint skick som kan säljas med marsvinen. Tack för den!

När jag städade i uteburen idag hittade jag blodfläckar! En snabb koll visade att blodet kom från PimPim. Alla tjejer installerades snabbt i sin ordinarie bur i arbetsrummet och PimPim fick en ordentlig genomgång med tillhörande bad och rumphårsklippning. Det enda jag kunde se var ett litet pyttesår i baken på henne och att hon var lite kladdig. Hon är dock inte alls dålig i magen. I och med att hon är en gammal dam håller jag lite extra koll på henne. Nu sitter alla tjejer under hårdbevakning ett par dygn. Ser jag att blodet kommer från kisset blir det veterinärbesök.

PimPim är en så mysig tjej. Medan jag tvättar och klipper, pillar och letar sitter hon och kuttrar lite lätt förnärmat. När hon tycker att jag pillat nog börjar hon först tvätta och putsa sig själv i ilsken takt och sedan går hon över till att putsa mig. När inte ens det får mig att sluta biter hon ilsket i handduken hon sitter på.

Gollum & Morgan har ordet:

Vi undrar en grej. När vi ibland spanar in marsvinsbrudarpå blocket på ser vi massor av andra marsvin som bara har ett par nävar spån (eller de där märkliga pelletsliknande sakerna många använder i burarna idag) som underlag i buren. Vi undrar: Är det någon som på allvar tror att det är bekvämt för oss att halka runt på ett kalt burbotten med lite spånstänk här och var? 

Om ni tror det kan vi meddela att det är skitobekvämt att behöva smyga fram för att inte halka! Vi vet för vi springer på mattes hala golv ibland. Om man busar loss och popcornar lite snyggt på halt underlag finns alltid risken att man halkar och gör sig illa ordentligt också...så det så. 

Och sen! Hur mysigt tror ni det är när pisset inte har någonstans att ta vägen utan bara liksom rinner runt på burgolvet? Äckligt...det är vad det är.

Varför vill mattar och hussar snåla med strö? Spånbalar är inte speciellt dyra har vi förstått och det skräpar faktiskt ner mer utanför buren om man har lite spån än mycket eftersom ett halkigt marsvin sprätter mer än ett som inte halkar runt.

Så, vi skäller på en del idag: Lägg in ordentligt med strö i buren hos era små! Det skall vara ett rejält lager som inte glider isär och visar burbotten så fort man röjjer loss. 

Å så är det med det! (Hälsar Gollum & Morgan)