När jag skrev i bloggen om att jag måste omplacera mina egna marsvin fick jag nästan genast svar från en tjej som var intresserad av att höra mer om mina tjejer. Hon verkar jättebra på alla sätt och vis och en människa jag mer än gärna omplacerar marsvin till. MEN ju mer vi pratade desto ondare fick jag i magen och snart kände jag mig som ett ledset litet barn vars föräldrar tvingar henne att ge bort sina husdjur. Jag kände hur jag var minuter från att stampa med foten i backen, tjura och säga "nej! ni får inte".

Meddelade sambon att det här går inte. Vi kan inte sälja alla små! Samtidigt vet jag att de inte kan följa med. Så. Efter mycket om och men kom jag på att jag kan lämna ut dem på foder! Jag har ett fint ungsto jag kommer låna ut ett par år när vi åker så varför inte göra samma sak och låna ut marsvinen?

På så sätt har jag full koll på vad som händer med dem samtidigt som fodervärden alltid vet att han/hon kan lämna tillbaka dem om ngt i livssituationen ändras. Jag räknar såklart med att foderhemmet blir livslångt men det känns ändå hundra gånger bättre att låna ut dem snarare än att sälja!

Så. mina små letar efter någon som vill ta dem på foder (kanske har jag redan hittat en person för några av dem). Hus, mysrullar etc följer med och jag tar inget betalt för dem. Men i utbyte vill jag ha regelbunden kontakt med de nya ägarna och de som är intresserade kan räkna med att bli grundligt förhörda om sina planer för småttingarna!

Om någon råkar vara intresserad av att bli fodervärd så ser ni alla mina små under "våra egna marsvin" på hemsidan: www.colina.se/marsvin 

Nu är det officiellt. I höst flyttar jag, sambon och hundarna till Berlin på heltid.

Till en början var jag bestämt övertygad om att marsvinen skulle med. Såklart! De tillhör ju familjen... Men dels kommer vi resa en hel del och iom att vi inte känner några än i Berlin blir det svårt att hitta djurvakt. Och: på den senaste tiden har min sambos allergi försämrats... mycket. (Han är allergisk mot både häst, hund och marsvin, alla djur jag har!). Som vi bor idag är det under kontroll. Vi har 7 rok tillgodo och marsvinen har ett helt eget rum där sambon sällan behöver vistas. Hö och spån förvarar jag dessutom i en garderob i rummet- ännu längre från resten av huset. MEN när vi flytar flyttar vi till 2 rok. Det kommer bli så gott som omöjligt att hålla allergikern från marsvinen och vice versa och eftersom sambon gått från att inte alls behöva sin medicin till att ta medicin 4-6 ggr/dag och vakna upp med andnöd på nätterna... så känner jag att jag inte riktigt kan rättfärdiga att ta med fler djur än 100kg hund. Dessutom är jag såklart orolig att det förvärras så mycket att han inte ens klarar av hundarna till slut... och då blir vi plötsligt särbos efter 10 år ihop.

Så. Det är med tungt hjärna vi kommit fram till att småtttingarna behöver nya hem. Jag vet inte alls hur det ska gå till. Med tanke på hur svårt jag tycker det är att släppa iväg en del marsvin som  kommit för att omplaceras känns det nästan omöjligt att hitta tillräckligt bra hem till mina egna!

Det måste vara hos någon som behåller dem livet ut. Som låter dem vara en del av familjen, Som ger dem stooor springyta (inga gallerburar mao), som håller dem ihop med andra- självklart- ,som tar dem till veterinär vid minsta tecken på sjukdom, som pratar med dem en stund varje dag, som ger dem allt det där jag lovat ge dem och gett dem hittills.

Jag vet inte riktigt hur och var jag hittar det/de hemmen. Vet ni?

att killarna mitt  tidigare inlägg blivit/kommer bli uppplockade!

Det finns många marsvoinsspioner på nätet och framförallt blocket: Tack för det!

Idag skulle jag gärna vilja att någon i närheten av Malmö med en stor bur, schampo och en klotång köpte de HÄR marsvinen

 Det skulle göra mig och två marsvin glada...

(Gammal bild på Nikita som mumsar kligröt)

 Han är så fotogeniskt på något vis... och så medgörlig. Han är inte alls bekymrad av att få agera modell utan tycks tvärtom mest uppskatta "betalningen" efteråt. (Igår bestod den av gul paprika och mandarin). De pälsade marsvinen är måttligt roade av att modella så de får mest nöja sig med att betrakta oss på behörigt avstånd från sina hus.

Marsvinen har inga stora planer för 2012 än. Gollum & MarsvinetMorgan skall få en vattenflaska så jag slipper springa med vattenskålar som de skitar ner jämt och ständigt. Tjejerna har fått ett halmbo som de absolut älskar. Albert har äntligen upptäckt sin pall som han haft i en månad minst och nu är den favoritplatsen och Frej förstår sig inte alls på polaren Bruno som glatt kommer fram och tar emot mat från de tvåbenta monstret som matar dem varje dag...Han är övertygad om att jag göder dem för att så småningom flå och äta upp dem. Det tycks inte ha någon betydelse att jag bedyrar att det aldrig kommer hända... jag är ju vegetarian. Han ogillar mig skarpt ändå.

Idag har det blivit mycket pyssel med de små. Först gjorde jag en storstädning av alla marsvinsbon (o kaninbo!) , klippte klor på hela gänget, kikade i öron och klippte bort lite långa rumphår (på Chili mest), slipade tänder på MarsvinetMorgan, fotograferade alla som skall omplaceras och gav så slutligen Gollum ett bad.

Jag har idag kommit fram till att det är f-n så mycket svårare att fotografera kanin, hur tam den än må vara, än att fotografera marsvin!

Herr Albert fick jag bara den här bilden på... men söt är han hur som helst! Han har haft ett par spekulanter men båda har velat hålla honom i bur större delen av dagen och som jag skrivit tidigare... kaniner i bur ger mig klaustrofobi så än är han kvar.

Bruno blev så här fin på bild:

Och Frej såhär:

Jag kan inte förstå varför dessa bott här över ett år! Vissa marsvin (gärna ljusa virvlar) får massor av intressenter på en gång men de här verkar totalt ointressanta. Undrar om det är det faktum att båda är bruna? Känns det kanske tråkigt? Att de är sträva i pälsen?

Avslutningsvis tog jag några bilder på Gollum som torkade medan han mumsade sallad. Jga gillar verkligen Gollum och tycker han är fantastiskt söt... men jag kan ju hålla med till viss del att han ser lite... liiiite ut som ett naturens missfoster.

"Sallad? Vem sa nåt om sallad?"

"Hallå! Ge hit!"

"Ah! That´s the stuff!"

Så får det bli. Åtminstonne för stunden. Cayenne passerade tankarna, men hur skulle det låta efter ett tag? Yenna? Cajan? Nja. Chili är så lätt att säga och passar hennes "heta" temperament ganska väl. Så Chili är den nya tjejen i flocken (om det nu kallas flock när de går 3 individer tillsammans).

MarsvinetMorgan drog ju ut en tand i underkäken för ett bra tag sen som många av er säkert vet. (Den avbrutna tand som visade sig vara orsaken till en ytterst envis käkböld!). Det innebär att hans tuggyta inte riktigt ser ut som den ska och hans tänder behöver lite extra omsorg. Veterinären har erbjudit sig klippa framtänderna på honom men jag ser framför mig hur hela tanden spricker upp och usch nej det vill vi inte vara med om varken jag eller Morgan. Hon har även erbjudit sig söva och fila men näe... två sövningar har han redan varit med om och det är trots allt två mer än många små klarar av så jag tror inte vi skall utmana ödet med en tredje gång. Så, efter lite snack med veterinären kom jag fram till att jag får fila gaddarna själv!

Min käre (och mycket marsvinsallergiske) sambo håller MarsvinetMorgan som han håller alla små när klorna skall klippas och öron skall putsas och så öppnar jag upp munnen på honom (MOrgan, inte samon!), viker undan alla fladdrande marsvinsläppar och filar på gaddarna. Och söta söta MOrgan sitter helt stilla och tyst och bara väntar tills jag behagar ge mig.

Jag måste berömma honom lite Morgan. Han ser inte mycket ut för världen. Svart och sträv som en tvättsvamp är han, ganska tystlåten i jämförelse med sin rosa sambo, ja faktum är att Morgan håller sig lite i bakgrunden ofta och tar det mesta med ro men vilken kämpe han är ändå! Hans sjukdomshistoria är lång och allt vi utsatt honom för accepterar han utan gnäll.

Det är fantastiskt hur snälla och medgörliga djur är överlag och det gör det extra tragiskt när du utnyttjas eller plågas, medvetet eller omedvetet...

För alla fina namntips. Vi funderar fortfarande här hemma. Det är en knepig process det här med att namnge sina små. Vissa marsvin känns helt självklara. Marsvinet Morgan var en sån. Han hette bara det på något vis. Vildvittra likaså. Andra som varit desto knepigare än Pomperipossa (en av Nikitas ungar som så småningom fick ett nytt hem) men hennes namn är en av mina absoluta favoriter. Kanske skulle man återanvända det? Jag är lite sugen samtidigt som det känns onödigt när det finns så många fina namn.

Egentligen skulle jag inte behöva komma på fler namn än två. Jag hade ju från början mina två små flickor Scarlet och Pimpernel. Så fint och passande. Fleer marsvin skulle jag inte ha...Och så försvann Pimpernell hastigt och olustigt från dåvarande uteburen. Halv panik utbröt- Scarlet är ensam! Två skinnyhonor flyttade in och fick nya namn. Chimera och Snorkfröken. Himla fina namn de med. Jag var nöjd. Tre små var alldeles tillräckligt. Och så dog Chimera och Scarlet mycket tragisk och plötsligt och ensam blev Snorkfröken. Snabbt snabbt, en ny kompis! Vildvittra flyttade in... å så kom PimPim som redan hade ett passande namn och så kom Sala (Simsala Samantha Bimbo) och så kom Nikita som egentligen bara var ett "arbetsnamn" men liksom fastnade.

Sen rullade det på med ett gäng omplaceringar som i vissa fall döptes om och ett par mer permanenta killar. Och så dog mina favoriter PipPim och Sala alldeles för tätt inpå varann...Inga fler marsvin skulel flytta in. det fick vara nog. Jag orkade inte med att förlora fler...

Men så visade det sig att Vittra och Nikita inte är gjorda för att bo ensamma (ihop). De är så skrajsna båda två och med sina kompisar PimPim o Sala blev de nästan normalmodiga. Ensamma såg jag knappt skymten av dem!

Så... när fröken marsvin (odöpt) flyttade in för att omplaceras och båda två genast levde upp och kom fram ur sina gömmor insåg jag att hon måste få stanna kvar....och då minskas listan på tänkbara namn drastikt. Namn som är nog så fina faller mig inte i smaken om jag skall ha dem i flera år framöver... och vi funderar vidare men fröken marsvin sitter säkert med sina nyfunna vänner i alla fall.