Idag fick tjejerna sommarlov! Det innebär att de för första gången i år fick flytta ut till uteinhägnaden. Det är fortfarande lite kyligt om nätterna så de har ordentligt isolerade hus och massor av halm och hö att burra in sig i... men ute är dom. Alla var väldigt förtjusta och så snart den första chocken över nytt hem släppt blev det full fart på dem allihop. Då var kameran naturligtvis inte med men lite senare, när det var dags att mumsa körsbärsträd- DÅ var jag och kameran båda på plats.

Nikita var först framme.

... sen kikade Jinx ut och kom så småningom försiktigt fram hon med.

...och slutligen kom den som i vanliga fall är som mest aktiv. Vildvittra.

"Hallå ere mat på gång eller?"

Typiskt Vittra. Alltid med nosen i vädret.

Det är så skönt att sommaren nästan är här nu. Marsvinen stormtrivs utomhus (så snart jag hunnit ordna en avskärmning i inhägnaden får även Bruno & Frej flytta ut. Gollum & Morgan får vackert stanna inne) och jag plockar mängder med grönt åt dem varje dag.

En tråkigare nyhet är att jag och min veterinär konstaterat att Jinx med största sannorlikhet har äggstockstumörer. Hon har bland annat tappat en hel del päls men mår fint i övrigt. Efter ett längre samtag med veterinären kom jag fram till att vi låter bli att försöka oss på en eventuell operation. Hon är ändå några år och far runt, snackar och äter som hon ska. En operation kan trots allt gå illa så hon får helst enkelt köra på så länge hon mår bra.

Idag kom två gamla bekanta på besök. Skipper som flyttade härifrån redan 2009 och Smulan som flyttade i början av 2011. Tjejernas matte hörde av sig i förra veckan och berätatde att hon hade problem med tovor i Skippers päls. Jag tyckte det enklaste var att ta hit tjejerna och ge dem båda en ordentlig omgång... och så blev det. Efter jobbet hämtade jag upp dem i stan och körde hem dem... och sen fick jag jobba!

Skippers päls var det tovigaste jag någonsin stött på! Hon har i "normala" fall en väldigt lång och glänsande svart päls. Himla vackert och himla opraktiskt! Jag fick leta ett bra tag innan jag faktiskt kunde lokalisera hennes bakdel under allt hår, rumpan såg ut som en smutsig teddyrumpa vid första anblicken.

Jag höll på länge och väl, klippte en millimeter i taget och sakta men säkert tog en liten marsvinskropp form under allt trassel. Här ser ni Skipper bredvid sin ENORMA tova.

Jag valde att klippa ner henne helt och hållet. Lång päls är fullständigt onödig på ett marsvin och framförallt på ett marsvin som får tovor. Jag har också pratat med hennes matte om att hålla henne kortklippt i fortsättningen. Jag hoppas och tror att hon följer mitt råd!

Personligen tycker jag Skipper blev snygg som korthårig och själv verkar hon trivas. Jag hoppas matte håller med när hon får tillbaka tjejerna i nästa vecka!

I övrigt var det roligt att återse dem båda. Framförallt Skipper var väldigt ängslig och orolig när hon var här men nu är hon betydligt tuffare (hon är det första marsvin som inte alls fungerade i min lilla flock utan betedde sig som en fullkomlig ragata!) och tamare, det är alltid roligt att se! Smulan var också hon mer framåt och fin i päls och form. Det är tydligt att familjen tycker om sina små och är måna om dem. Och det är det som ofta förbryllar mig. Jag har faktiskt aldrig stött på en marsvinsägare som haft marsvin med långa klor eller tovor, ensammarsvin etc som INTE verkat bry sig om djuret. Tvärtom tycks de flesta bekymrade över hur marsvinet har det. Jag undrar bara varför det tycks vara svårt att ta steget från att se hur något är på tok till att faktiskt göra något för att rätta till problemet?

För mig kliade det i fingrarna direkt när jag såg Skipper och vi hann knappt komma innanför dörren före jag satte fart med saxen. Det är ju så enkelt egentligen. Ett marsvin med såna här tovor mår inte bra. Det gör ont och stramar när hon går och det är klumpigt att ta sig fram. Dessutom fastnar skit (bokstavligt talat) och höstrån i pälstovan vilket i sin tur är både ohygieniskt och stickigt.

Och slutligen. Vad vill jag med det här inlägget? Jag vill inte skälla på Skippers matte. Jag vet att hon bryr sig, jag tror hon kommer hålla efter pälsen i fortsättningen och jag är glad att hon hörde av sig när det hela blev henne övermäktigt. Jag vill nog mest att alla ska tänka till. Gör jag det bästa jag kan för mina små och om jag inte kan ge dem det bästa kan jag ta hjälp av någon annan som kan?

Det är okej att tycka det är svårt att klippa päls eller klor men det är inte okej att inte ta hand om det. Veterinärer och djuraffärer kan hjälpa till... eller ring mig! Jag kan klippa både klor och päls och pilla öron och torka ögon och klämma på rumpor för att känna hullet. Så kort sagt. Vet du inte, eller kan du inte själv. Ring någon som kan.

Tja! Gollum här. Igår var vår långa jäkla pina äntligen över. Äntligen Äntligen fick vi flytta från gästrummet och tillbaka till vårt stora sjyssta boende. I fem veckor har vi tvingats bo i vår trälåda med hus av kartong! Ja ni hörde rätt. Alla våra finfina trähus togs ifrån oss och vi har sedan dess bott i kartonghus. Jag menar KOM IGEN. Okej... jag erkänner att det var rätt kul att kuta in i husen och liksom slänga upp huvet så de flög iväg... några gånger men efter ett tag tröttnar man ju liksom.

Nåja. Jag och Morgan har tagit ett snack med honsomkommermedmaten och hon har sagt att vi snart ska få nya hus igen. Riktiga hus. Just nu bryr jag mig inte om vilket. Jag är bara överlycklig över att få vara tillbaka i mitt gamla plejs igen. Morgan är också rätt nöjd men på sitt vanliga lite coola Morganvis.

Honsomkommermedmaten har muttrat lite åt oss de senaste dagarna. Hon klagade över att hon slitit en halv dag med att skura rent hela huset. Tydligen var det något som behövdes när man hade den där snurrormen...ni vet det där som gör att man blir ful i pälsen (eller huden för min del) och tvingas käka medicin till och från i fem veckor. Men hon har också sagt att hon är glad över att vara klar med "skiten". Jag har inte frågat vad "skiten" innebär. Inte kan det handla om vår medicinering för den stunden är väl ganska mysig? I alla fall för henne som bara behöver sitta där med oss i famnen medan vi tvingas slurpa i oss den där klibbiga sörjan.

Jaja. Vi är jäkligt glada över att vara tillbaka i vårt hood, jag och min polare. Igår kväll kom vi tillbaka för första gången och jag hamnade nästan i extas (!) när jag upptäckte dom...MYSRULLARNA! Honsomkommermedmaten har berättat att hon tvättat dem och det märktes får man väl säga. Den ena var väl okej men den andra hade ju tappat formen. Först blev jag lite sur när jag inte kom in i den som vanligt men ganska snart insåg jag fördelarna med en slapp mysrulle. Så som den är nu så hänger den liksom ner på ryggen som ett täcke när man ligger och gosar i den. Hur mysigt som helst ju!

Så hela kvällen igår lekte jag med mina mysrullar. Jag tror dom saknar mig nästan lika mycket som jag saknat dom faktiskt!

Jag sprang in i dom...

... o så sprang jag ut ur dom

Jag gnuggade mig mot kanterna på dom så dom skulle börja lukta sådär gott av mig...

Och så klev jag runt lite på dom också... bara för att testa att det fortfarande funkar...

Morgan var som sagt inte lika impad som jag utan kröp mest in i en rulle, stack ut nosen för att grabba tag i en bit kål och satt sen där och mumsade. Jag blev lite förbannad faktiskt. Han var totalt i vägen när jag ville springa in i rullen! Och inte fattar han att han måste flytta på sig heller när jag puttar på honom. Envisa tjockis. (Honsomkommermedmat har faktiskt sagt att han e tjock- inte jag. Jag diskriminerar icke!)

Här kan ni se hur ogärna Morgan ville va med på bild. Han är ingen naturlig modell som jag inte!

Honsomkommermedmat har sagt att jag är lite ful i huden. Jag tycker hon är taskig och hon har hotat med ett oljebad till helgen..jaja vi får väl se hur det blir med det där. Nu tror jag det är dags för lite kvällsäpple och kel med mina rullar. Seeya!

Vid senaste kloklippningen reagerade jag på att Bruno kändes lite tunnare i pälsen än vanligt. Inga kala fläckar och han tycktes vara som vanligt i övrigt men jag bestämde mig för att hålla lite extra koll på honom. Och så igår när det var matdags... Bruno skrek högst av alla som vanligt. Kom springande mot mig när jag öppnade dörren och klev in med matten och så plötsligt stannade han, kliade sig snabbt bakom ena örat med baktassen. Bytte ben och kliade med nästa. Sprang i en liten cirken och kastade sig sedan plötsligt på rygg och kliade hysteriskt med alla ben. Munnen höll han vidöppen och chockad trodde jag han höll på och dö mitt framför ögonen på mig! Jag slet snabbt upp honom i famnen och vips så var han som vanligt igen. Jag kliade honom lite försiktigt och han blundade och njöt.

Pälsen såg lite mjällig ut och han har blivit lite tunnare men i övrigt var han precis som vanligt. Stackars Bruno! Jag undrar hur länge han kliat sig utan att jag märkt något. Ett par gånger per dag tittar jag till de i omplaceringen. Sitter alltid en stund och ser att alla kommer fram och äter och beter sig som de ska men inte blir det några långa kelstunder med varje individ. Visitering och noggrannare kontroll blir det en gång i veckan.

Bruno fick en tid hos veterinären samma dag. Jag misstänkte Sellnic men ingen på kliniken hade hört ordet förr! Konstigt? Domen blev hur som helst ohyra/skabb och behandlingen Stronghold för honom och kompisen. Grabbarna har tack och lov inte varit i närheten av några andra marsvin. Till helgen blir det sanering av både omplaceringen och marsvinsrummet här inne. Roligare kan man ha!

Det går långsamt på uppdateringsfronten och jag skyller delvis på en vansinnigt envis magsjuka som hängt över mig alldeles för länge. Uppdateringarna jag har är kanske inte heller av "stoppa pressarna" - slaget men väl värda att nämna ändå.

Gollum ser finare ut i huden efter två av tre omgångar medicinering och igår plockade jag för första gången det gröna guldet... Gräs! En nackdel när man har många marsvin (nåja) är att det inte blir speciellt mycket av det goda per marsvin såhär tidigt på vårkanten men det var trots det väldigt väldigt uppskattat av alla. Tilloch med den fegaste lilla marsvinskille ignorerade mig envist och mumsade girigt i sig stråna trots att jag uppehöll mig obehagligt nära. Och visst är det härligt? Även om jag fick gräva fram de ynkliga små stråna under ett lager gamla löv så var det ändå grönt, nyfött och friskt. Våren är här på allvar och jag hoppas innerligt den är här för att stanna. Både jag, hundar och hästar njuter i fulla drag av sol och värme och även om det dröjer ett tag innan marsvinen får sticka näsan utanför dörren tror jag säkert de njuter av våren de med... genom fönsterrutan.

Jag läste lite på ett marsvinsforum häromdagen och hittade en tråd om en person som förlorat sin ena 7 åriga hona. Den andra var nu ensam och började visa tecken på depression. Familjen var inte sugen på ett nytt marsvin och det funderades på om marsvinet kunde gå själv "för hur lång tid kan hon ha kvar" (?) eller om hon ev. skulle omplaceras. 

Frågan förvånar mig inte. Jag vet att det är ganska vanligt att gamla marsvin blir ensamma eller säljs när kompisen dör. Att skaffa en unge känns som ett långt ansvarstagande som många inte vill ta på sig och de allra flesta tänker aldrig tanken på att låna eller köpe ett äldre marsvin som sällskap.

Det som dock förvånade mig var det första svaret trådskaparen fick.

H*n hävdade att marsvinet gott kunde leva själv sista delen av sitt liv. Bara familjen pysslade mycket med det skulle det gå fint. Och visst kan jag hålla med till viss del. När jag var liten hade jag en hona som levde ensam sina sista år då hennes båda döttrar dött. Hon hade öppen bur och sprang runt i hela huset. Snodde morötter från våra hundar och vår minigris och sprang oss till mötes när vi skakade på potatisskalaren (morotsskalaren i hennes fall). Hon tycktes inte lida... tyckte jag inte då. Hon åt också hö, för det mesta, Gott&Blandat från mataffären och någon grönsak ibland. Men idag, när jag har sett vilket utbyte marsvin har av varandra så kan jag inte för mitt liv förstå hur man kan vilja hålla ett så socialt djur ensamt?

Jag vet att det kan bli svårt när ett gammalt marsvin plötsligt blir själv i buren men det finns massor av lösningar! Att låna in ett äldre marsvin som sällskap brukar inte vara svårt! Många uppfödare lånar gärna ut avelshonor som gjort sitt. Att köpa ett äldre marsvin är såklart också ett alternativ och slutligen om inget annat känns lockande... så går det alltid att omplacera.

H*n som svarade i tråden hävdade att det skulle var MYCKET traumatiskt för ett äldre marsvin att bli omplacerat... Hm... Jag som då både tagit emot och omplacerat flera gamlingar vill påstå att det är rent skitsnack. Mina gamlingar har snabbt funnit sig i sina nya hem och flockar. Även de som aldrig tidigare sett ett annat marsvin har uppskattat sitt nya sällskap!

Så. Vad vill jag med det här? Jag vill påminna om att ett gammalt marsvin fortfarande är ett marsvin med allt vad det innebär. Mitt äldsta marsvin blev nio år och var fräsch och pigg in i det sista. En 6-7åring kan alltså ha två-tre år kvar att leva! Det är många dagar i ensamhet...

Finaste älskade PimPim till vänster (ihop med Twicie och Nikita) . Hon kom hit som "penionär" efter att ha levt ensam på en balkong. Hon fick en egen flock de sista två åren av sitt liv och stormtrivdes. Hon gick bort för snart ett halvår sen och det gör fortfarande ont i hjärtat varje gång jag tänker på henne.

Gollum har ringorm... igen, eller fortfarande. Jag har behandlat honom men antagligen städade jag inte tillräckligt ordentligt i deras rum så skiten kom tillbaka. Han tycks inte vara påverkad alls men ringarna i huden har han och det blir så väldigt tydligt när det är en skinny som är drabbad! Som tur är har han inte varit i kontakt med någon annan än Morgan (som inte haft symptom).

Så. Idag flyttade Gollum & Morgan in i gästrummet medan deras rum saneras. De fick en tillfällig bur som egentligen är en träram. 1*1 m stor och med ca:15 cm höga kanter passade den perfekt som tillfällig bostad. Jag experimenterar och låter dem gå på fleece för att inte kanten skall blå så låg att de hoppar ut. (i deras eget rum är det okej med en vända på golvet ibland men gästrummet med nytt trägolv får gärna vara kissfritt ett tag till). Deras mysrullar åkte in i maskinen och alla trähus och rör åkte ut. Istället har de fått ytterst enkla hus i kartong, men ingen av dem tycks klaga.

Jag har tömt jätteburarna på spån och dammsugit allt i marsvinsrummet. Nästa steg är att tvätta golv, väggar o tak med virkon. Så skoj! Efter det väntar 5 veckors medicinering av killarna och är det inte borta sen vet jag ärligt talat inte vad jag skall hitta på!

Nåväl. Här kommer lite bilder på när pojkarna flyttar in:

(Hölådan var poppis direkt!)

Efter en stunds fotografering lade jag bokstavligt talat lock på lölådan och det var det sista jag såg av dem båda... Ett stort hus fyllt med hö och broccoli... vem skulle nånsin behöva gå ut igen liksom.

En rolig nyhet är att jag fått en första rapport från Alberts nya hem där han snabbt blivit poppis!

En tråkig nyhet fick jag från Annies familj... Ni kanske minns Annie? Marsvinsdamen med de fruktansvärda klorna.

( HÄR kan ni läsa om när hon kom hit) Annie flyttade för ett och ett halvt år sen och fick ett toppenbra hem i en väldigt kärleksfull familj. Nu är hon riktigt sjuk och hennes familj gör allt de kan för att få henne frisk igen. Så, jag hoppas och håller alla tummar och tår för att det går vägen för dem. Gör det ni också!

Det har stått still i omplaceringen länge nu men igår flyttade Albert vidare. Han kommer bo hos en familj med tre barn och stor djurvana. Där får han tillgång till hela nedervåningen i huset och kommer verkligen få vara en del av familjen. Precis som han förtjänar! Det känns riktigt skönt och jag hoppas såklart att de skall trivas med varann allihop.

Så, nu är det bara Bruno och Frej kvar. De hade en intressent alldeles nyligen men när jag berättade att jag gärna ville träffa barnet som var den tilltänkta ägaren så införskaffades istället två andra marsvin. Det där tycker jag är lite märkligt. En del kan vara väldigt intresserade av marsvin härifrån åt sina barn ända tills jag berättar att jag gärna ser att barnet kommer med ut för att hälsa på. För mig är det helt självklart! Jag vill se att all information jag har att ge går in och jag vill se hur barnet hanterar djuren men en del tycker det är väldigt krångligt och drar istället vidare. Somliga vill helst få köpa marsvinen via mail och mest hämta upp dem på två röda.

Hos mig går det inte på två minuter att köpa marsvin. Man börjar med att ringa eller maila och berätta hur man tänkt sig ett liv med marsvin. Varför vill man ha marsvin, hur kommer dom bo, har man tidigare erfarenhet osv. Sen , om allt känns bra för båda parter, är man välkommen att hälsa på. Ett besök är inte detsamma som att ett marsvin följer med hem men allra oftast blir det såklart så! Väl på plats pratar vi igenom allt vad det innebär att ha marsvin, man får gärna ställa hundra frågor och lära känna sina nya små familjemedlemmar.

Sen till sist, om marsvin och människor fattar tycke för varann så skriver vi kontrakt där det bland annat står att marsvinen inte skall avlas på och inte säljas vidare. Sen får man ett par marsvin, en kasse hö och ett informationsblad med sig hem...

... och jag är inte klar än. När man väl kommit hem och bekantat sig med sina nya små vill jag gärna höra hur det gått. De allra flesta hör av sig själva och berättar hur livet blivit med de nya familjemedlemmarna, till andra mailar jag och frågar efter ett tag. Och får man problem av något slag vill jag alltid att man kontaktar mig. Inga frågor är dumma! Man kan ringa när som helst och fråga allt från "Hur ofta skulle vi bada marsvinen?" till

"Kan marsvin äta sparris?"