Idag är jag imponerad av ett litet marsvin med stor kämparglöd! Morgan kom in i omplaceringen i somras och blev kvar. Med sin knubbiga teddyrumpa och kloka lugn blev han en favorit. I julas hittade jag plötsligt en stor böld under hakan på honom. Ett veterinärbesök konstaterade varböld. Bölden tömdes och Morgan åkte hem med order om att spola rent och ge antibiotika...och sen har det rullat på. Vi har åkt fram och tillbaka till veterinären, öppnat upp bölden och spolat rent gång på gång. Två gånger om dagen spolar vi och en gång om dagen äter han antibiotika. Så har vi hållt på sedan jul...och magen har mått bra hela tiden otroligt nog!

Anledningen till att vi inte opererat bort bölden är att den suttit för djupt inne vid käkbenet att veterinnärerna bedömt det som lönlöst. Den senaste veckan har bölden till min stora glädje försvunnit! MEN istället upptäckte jag för ett par dagar sedan att det stack ut- vad jag trodde var- en liten benbit ur hålet i bölden. Morgan som tidigare tyst och stilla låtit mig tvätta rent började också pipa och meddela att det kändes när jag försökte. Så, idag åkte vi in för 5e (?) gången...och kunde konstatera att det vi ser är EN TAND! Troligtvis var det en avbruten tandrot som orsakade bölden från början och nu har tanden lossnat och glidit ned och ut genom hålet i bölden. Självklart- skall jag tillägga- har veterinären undersökt tänderna både en och tre gånger tidigare.

Det sista måste gått fort för nu när vi kikar har herrn en tand kvar i underkäken. Den andra har försvunnit ned under hakan. Så. På tisdag har vi tid för operation. Då blir det röntgen av hela käken och så försöker vi få bort tanden. Nu håller vi bara tummar och tår för att frakturen sitter så att det går att lösa med en operation.

Nåväl. Det som imponerar på mig ( och veterinären som aldrig sett ngt liknande) är Marsvinet Morgans livsglädje. Många skulle säkert ifrågasätta varför jag inte tagit bort honom - och det skulle jag också, om jag inte sett honom... Morgan äter allt jag serverar honom. Hö, grönsaker, knäckebröd (!). Han snackar och popcornskuttar i buren. Han och kompisen bor i en bokhyllebur med låga kanter och dagligen hoppar MOrgan ut, tar en sväng på golvet och busar sedan runt en stund i kassen med hö som står framme. Han borde sitta i ett hörn och ha ont men han visar på inget sätt att han är bekymrad över sin märkliga skada.

Så, både jag och min annars så "hårda" veterinär är rörande överens om att han förtjänar allt vi kan göra för att få ordning på honom. Med detta vill jag mest uttrycka min beundran för det lilla marsvinet med den stora viljan...och be er hålla en tumme eller två för honom på tisdag.

Idag flyttade Twixie ut till omplaceringen tillsammans med mina egna tjejer Vildvittra och Nikita. Att "flyttta ut" låter så dramatiskt och stort...i själva verket innebär det att jag stoppar alla små tjockisrumpor i en transportbur och promenerar sisådär 50 meter bort till sadelkammaren- som jag serf rån mitt arbetsrum.

Hurt som helst fick tjejerna flytta ut pga Sala. Den timida lilla varelsen har fått för sig att Twiie skall sättas på plats gång på gång på gång. Det blir inga riktiga bråk men jag tycker inte om oro i flocken och jagade marsvin så därför särar jag på gänget. Dessutom känns det onödigt att ha en jätteinhägnad som står alldeles tom därute.

Tjejerna tyckte det var jättekul att få flytta. De for runt som ungar. Genom rör, genom hus, gnaga på hus, hoppa på kudden, springa under kudden och kasta den på kompisen, röjja runt i höhögarna under högljudda tjut, popcornskutta i spånet, provsmaka alla bitar broccoli...osv.

Jag tror att marsvin mår bra av rutiner som ger lite trygghet men min erfarenhet säger mig också att omväxling förnöjder. Det kan vara något så enkelt som att jag möblerar om i buren när jag städat eller något större som att flytta ut till uteinhägnaden på sommaren- eller in igen till hösten!

Alla blir glada av lite omväxling och jag hoppas alla med marsvin i sina hem låter dem få just det, omväxling. En chans att upptäcka något nytt, att röjja runt, popcornskutta och röra på fläsket.

Idag fick vi paket på posten! Ett stort och mjukt paket inslaget i härligt glansigt rött papper. Det var Irene på Eragons som dels skickat oss boken "mitt husdjur marsvinet" av Mia Winge. Marsvinen verkade inte speciellt intresserade av den så jag behöll den för mig själv och njöt en stund av Lena Fuhrbergs härliga marsvinsillustrationer.
En bra bok jag gärna rekommenderar till alla som skall skaffa, eller redan har, marsvin!

Sen fick vi något annat också...En kanonfin mössa! Den satt perfekt fatiskt men jag skall vara helt ärlig och säga att jag inte kommer bära den till jobbet.
Det är nog mer en "gå på fest" mösssa än en jobbmössa.

...Eftersom hon tjatade fick PimPim också prova mösssan...
 
Tack Irene!

Ikväll flyttade min stora favorit Gimli ihop med polaren Elliot till en föredetta marsvinsuppfödare och hennes två barn. Sockervadd och Sid flyttade hela vägen till Örebro till en familj med mycket marsvinsintresserad tonårsdotter.

Kvar i omplaceringen sitter bara Bruno och Frej och här inne Twixie som huserar med mina flickor i väntan på sin flytt. Trots att det alltid är roligt att se lurvbollarna få nya permanenta hem kändes det riktigt tomt att gå tillbaka in i sadelkammaren och bara höra två små röster hojta på mig.

För Bruno och Frej var det dock ingen förlust. De fick ta över Gimli & Elliots boende som är den allra största buren på ca:2*1,5m. Där röjjde de runt i tunnlar och hus, mysrullar och på kuddar. Jag tror inte de saknade sina grannar det minsta om jag skall vara ärlig!

Bruno i egen låg person.

Ja jag vet inte riktigt varför men de senaste dagarna är det många som både ringt och mailat mig i jakt på marsvin. I veckan har vi ett par besökare till pojkarna. Jag hoppas såklart alla besökare känns helt rätt på en gång och genast fastnar för just "sina" marsvinspojkar.

Jag upphör aldrig att förvånas över vilka som ringer/mailar på mina marsvinsannonser. Det är självklart att folk har frågor. Okunnighet är aldrig ett hinder för att köpa marsvin hos mig. Så länge intresset finns för att lära ser jag det bara som positivt om en blivande marsvinsmatte/husse har miljoner frågor om sina nya familejedelemmar!

Men en del...I mina annonser skriver jag klart och tydligt att marsvin skall bo minst två och två...med ANDRA marsvin. Ändå får jag frågor som "kan den bo med en guldhamster/kanin/ensam" alt. "Jag har haft marsvin förr och den bodde ensam hela livet så det går bra"

"Är den renrasig?" är visserligen ingen konstig fråga alls men i kopmbination med fortsättningen "Man kan para henne med den och den rasen för att ta reda på vilken ras hon tillhör"...blir det lite märkligt i mina öron. Är det så viktigt att veta ras på en lurvtuss att man är beredd att riskera livet på nämnda lurvtuss för att få veta?

Orden "Vi vill köpa den för 100kronor" (i annonsen står den skyhöga summan 200kr)gör att jag nästan lägger på luren i örat på den som ringer. Har du inte råd att betala 200 pänn för en lurvtuss har du knappast råd med veterinärvård om lurvtussen blir sjuk!

Favoriten var faktiskt en som nyligen ringde och meddelade att h*n ville ha "den lurvige" på bilden. H*n ville ha den med en guldhamseter och h*n ville köpa den för 100kronor.

Mot slutet kunde jag inte mer än skratta och meddela att mina lurvtussar kostar minst 400kr eftersom dom kommer två och två och att h*n kunde kika in på hemsidan för att läsa om hur ett marsvin skall skötas... H*n skulle fundera på saken.

Kanske är jag en tjurskallig och kräsen människa för många av mina lurvtussar stannar ett bra tag innan de hittar nya hem. Om jag glatt reade ut dem till första bästa skulle jag säkert "bli av med" hela gänget på en vecka. Men jag sover gott med vetskapen om att alla lurvtussar som lämnar mig hamnar i kärleksfulla hem hos intresserade familjer som vill dem väl...sen må jag vara en besservisser och tjurskalle i en del människors ögon, det gör mig ingenting.

I veckan kom Twixie (som flyttade i höstas) tillbaka. Familjen var väldigt ledsna över att lämna henne ifrån sig men tyvärr fungerade det inte med deras andra hona som pga. sjukdom inte riktigt beter sig som marsvin skall.

Så, nu är då Twixie tillbaka. Med tanke på att det gått tufft till med burkompisen (trots att familjen till slut gett de två tjejerna ett helt runm att husera i!) var jag extra nyfiken på att se hur hopsläppet med mina fyra flickor skulle bli. Lite drama blev det. Twixie tänkte "anfall är bästa förstvar" och gjorde en rusning mot PimPim som förvånat skuttade undan. Vittra som aldrig är sen till ett bråk rusade genast dig och förklarade för nykomingen att här kaxar vi icke. Nikita och Sala ojade sig för fullt på säkert avstånd från alla upprörda röster. En timme senare hade dock alla hittat sina platser och sedan var det frid och fröjd i flocken.

Nu går Twixie där som om hon aldrig gjort annat. Hon är nyfiken och social. Stor och rejäl och go att ha i famnen. Jag tror hon skulle passa riktigt bra med varsamma barn som gärna vill pyssla och mysa. Född 2008 är hon och en teddytös.